web hosting short URLs photo sharing

Ralp H.B

Hej igen! Denna sida innehåller ett tal av en man som heter Ralph H.B. Han var med och hjälpte AA i Sverige att komma på fötter under slutet av 40-talet, 50-talet och 60-talet. Han kände personligen de personer som startade AA:s första traditionsenliga grupp på Malmgården i Stockholm. Han inbjöds till AA i Sverige Femte Servicekonferans 22/3 1996. Där höll han ett inledningstal. Temat var "AA en andlig gemenskap". Texten är mycket läsvärd både ur historiskt perspektiv men också ur tillfrisknande-perspektivet. Under denna pågående servicekonferans firade han 50års nykterhet. Karln är så ödmjuk att han kallar sig nybörjare! Nåja, vi är ju bara nyktra en dag i taget, men ändå! Läs nu min vän! See you later alligator.

Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.

Välj format nedan:
TEXT, PDF eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!

"AA en andlig gemenskap"

av Ralph H.B

- Hej, jag heter Ralph och är alkoholist!
- Hej Ralph!
Jag är inte så van vid det här med informationsteknologi och att tala i mikrofon, men jag skall försöka att göra så gott jag kan.

Jag hade också ett annat litet problem innan jag kom hit och det var om detta jag skulle prata - på svenska eller engelska. Birgitta (en av deltagarna på Konferensen) föreslog att jag skulle prata på engelska. En annan vän föreslog att jag skulle försöka att prata på svenska. Så det var en mot en och jag fick låta detta bestämmas på ett gammalt hederligt sätt - nämligen så här:
När jag var på väg från Arlanda igår sa min taxichaufför:
Vad bra svenska du talar. Hans yttrande fick bestämma helt enkelt. Hemma i USA är det nämligen så att taxichaufförer sitter inne med all tänkbar visdom och klokhet, så vi låter ofta dem få bestämma.

Jag hoppas att ni förstår vad jag säger och om ni inte förstår så kan jag övergå till att prata engelska eller swinglish eller något annat. Eller så får jag väl helt enkelt sluta prata.

Ingemar (som inledde och presenterade konferensen) sa att jag är en veteran. Jag är faktiskt ingen veteran. Jag är en nykomling precis som alla ni andra. Vi är alla nykomlingar i AA.

Jag tänker tillbaka till 1950 och AA:s första servicekonferens i New York. Jag måste tillstå att vi var inte alls så förberedda som ni är här i Stockholm idag. Faktum är att vi faktiskt var lite rädda för vad som skulle kunna hända: Vill alla grupper stödja det här nya förslaget om Service? Varför inte låta varje grupp gå sin egen väg och i sin egen takt?

Men Bill, vår grundare, föreslog att det naturligtvis var helt i sin ordning att bli nykter med hjälp av de Tolv Stegen men också att att vi skulle behöva en struktur för gruppernas service. Annars kanske det inte skulle finnas något AA kvar i framtiden, när en nykomling söker hjälp.

Det var en spännande konferens, den första konferensen i AA. Vi hade t ex ingen informationsteknologi, som här idag. Jag kommer ihåg att vi hade bandspelare och också en trådspelare. Vi hade en kille, som kom från Omaha någonstans. Hans tråd lossnade och två kilometer tråd flöt ut över konferensrummet.

Det var också spännande på ett nytt sätt. Jag var sekreterare och hade hand om de inspelade banden och protokollen. När jag reste till Milwaukee nästa dag via Chicago, kom jag fram, lycklig och nykter, men någonstans på vägen hade jag blivit av med väskan med alla konferenshandlingarna. Det var mycket förvirrande, men jag hade tur, för när jag åkte tillbaka till Chicago, så träffade jag på den taxichaufför som jag hade åkt med och han hade tagit väskan i förvar. Tack vare denna taxichaufför fick AA sina första konferensdokument.

- Vad har Du gjort? Kan Du prata om AA? Om den andliga gemenskapen? Är Du en andlig människa?
Mina svar på alla dessa frågor var NEJ. Men jag tänkte att jag åker ändå och får istället träffa många andliga människor. Faktum är att Ni ser inte så värst andliga ut. Ni ser ut som praktiska människor - precis som jag. Sådana människor som man träffar på i en vanlig affär eller utanför biografen.

Om vi nu är så vanliga och praktiska hur kan man kalla det här en andlig gemenskap? Har vi rätt att göra det.? Är det sant att vi verkligen är en andlig gemenskap? (Som Ni ser så har jag skrivit ett två-tre timmar långt tal och jag hoppas verkligen att jag kan läsa mina egna anteckningar. Ha!)

Men det är klart att vi måste fråga oss vad det är som gör oss till en andlig gemenskap. Det är självklart att det finns någonting hos oss som finns i den traditionella meningen av ordet.

Men det finns också någonting annat i AA som gör oss speciella. Vi har alltid sagt att AA inte är någon religiös sammanslutning. Vi avvisar inte heller de nykomlingar som är tveksamma i religiösa frågor, på samma sätt som jag själv var.

Men det finns någonting här i AA som är andligt, det kan inte förnekas. Och jag tror att den stora styrkan i AA är just det andliga.

Jag slog upp ordet i ett lexikon häromdagen för att söka reda på vad "spiritual", andlig, betyder. Ordet kommer från latinets "Spirare", som betyder anda, få till livet, livsbringare. Jag tror att det är den andan, den inställningen och betydelsen, som gör att vi förnyar oss varje dag.

Som jag sa anser jag inte att jag var en andlig person när jag kom till AA. Jag var i Chicago, jag var utan min familj som fanns i New York, jag hade skulder överallt, skattemyndigheterna var i hälarna på mig.

Men jag hade inte nått min botten, som vi brukar säga. Det var någonting galet i mitt uppträdande och jag förstår inte varför jag hade trott att när jag kom till Chicago med traktamentet från mitt företag så skulle jag få frihet att dricka, att spendera pengar, att träffa kvinnor och ha det bra.

Men det blev inte så. Jag drack, jag träffade kvinnor och jag spenderade företagets pengar, men jag kände mig inte fri och jag var inte fri. Jag hade visserligen ett jobb men jag minns a t t det var många saker som jag inte var nöjd med i min förflyttning.

Det var en gång en kompis till mig som åkte till New York. Han ringde till mig och jag bjöd hem honom. Sen ringde jag min fru och sa att jag skulle komma i god tid till middagen för att vi skulle hinna med förberedelserna. Min kompis gick hem till mig, men jag var inte hemma. Jag hade gått in på en bar och drack hela natten. Det var inte klokt! Morgonen efter att min andra son hade fötts vaknade jag i min bil, parkerad på en ödslig kaj, bara några meter från vattnet. Jag kom inte ihåg hur jag hade hamnat där.

Det här var bara några konstigheter som hände. Jag var säker på att jag var galen eller konstig på något sätt. Jag hade läst om AA, jag tror att det var 1941, och det var första gången det var en stor artikel i ett magasin i USA. Jag kände igen mig i den beskrivning av en alkoholist som fanns där, men jag var inte beredd att göra någonting åt det då. Men jag blev intresserad.

Jag hade lovat mig själv, där i Chicago, att jag inte skulle dricka mer - jag skulle vara nykter. Och jag läste en annan artikel i Reader's Digest, Det Bästa, om AA och som hade hela programmet beskrivet. Jag läste och tyckte mycket om det. Men jag ville inte umgås med alkoholister - jag skulle klara detta själv! Detta var en måndag och känslan varade en vecka, nåväl, nästan en vecka. På fredagen hade jag en affärslunch med en vän och jag hade lovat mig själv att jag inte skulle dricka. Jag erbjöd honom en drink, men han ville inte ha. Jag hade ingen orsak i världen att ta något, men jag började dricka i alla fall. Detta var på fredagen.

Jag vaknade på söndagmorgonen och kom inte ihåg någonting av vad som hade hänt. Men jag visste på något sätt att jag hade nått botten, att jag inte kunde dricka mer. Jag lovade mig själv att när jag kom till jobbet dan därpå skulle jag ringa till AA.

Det blev måndag och jag kom till jobbet och jag hade hur många ursäkter och bortförklaringar som helst för att inte ringa. - Jag kan nog dröja lite till med det, tänkte jag, och det dröjde ända till lunchen, då jag tänkte att jag skulle fundera lite.

Plötsligt, när jag satt där på lunchen, upptäckte jag att jag hade en drink i handen, en Martini, som vi affärsfolk i Chicago brukade dricka på den tiden. Denna drink blev min sista drink.

Det var här miraklet hände - jag bröt upp, gick till kontoret och ringde till AA:s servicekontor i Chicago. En mycket trevlig kvinna svarade och hon frågade mig: Har Du ett problem? Jag hade många problem: skatteproblem, problem med fru och barn, affärer som ville ha betalt, och hon frågade mig om jag hade ett problem! Det var ju en bra början i alla fall.

Den kvällen besökte en AA-person mig på mitt sjabbiga hotellrum . Han visade sig senare vara en ganska känd advokat. Han var mycket övertygande och han hade varit nykter i lite mer än ett år. Han var nöjd och glad och det verkade så fantastiskt så jag sa till honom att jag måste också få komma med i det här sällskapet. Han sa ingenting om det andliga i AA - ingenting. Men när han hade varit tillsammans med mig i ungefär två timmar, hunnit förklara något om hur AA fungerade, vad jag skulle göra den första tiden och just var på väg att gå, stannade han upp och sa:
Jo, förresten. Du skall veta att det finns en andlig grej i AA. Det stör inte mig, även om jag är ateist, så det andliga kanske inte stör dig heller. Jag förstod inte vad han menade, men jag tackade honom för hans råd och så gick han.

I Chicago på den tiden hölls många små AA-möten i medlemmarnas hem en gång i veckan och ibland hölls stormöten i centrala Chicago. Ett sådant stormöte blev min introduktion till AA. Jag skall aldrig glömma den känsla som jag hade när jag kom dit och hörde allt stoj och glam. Det var spännande och alla människor såg trevliga och nöjda ut. Det var en upplevelse som jag aldrig hade känt eller upplevt tidigare. Och jag var lyckligt lottad - min sponsor underströk upprepade gånger: Gå på möten! Gå på möten! Du kan aldrig bli berusad på ett AA-möte.

Och jag litade på honom och det gick en dag i sänder. Jag fick mycket hjälp av honom och andra när de såg att jag ville bli nykter och ville ta del av hela programmet.

Inom ett år var jag tillbaka i New York tillsammans med min familj. Det var då turen kom till mig igen. Det var mycket svårt att få ett hus att bo i efter andra världskriget, speciellt i New York-området. Men vi fick tag i ett litet hus i Bedford Village, nästan intill Bedford Hills, där Bill bodde. Jag pratade med Bill på mötena och vi kom varandra ganska nära, speciellt när jag kom igång med att sprida material från servicekontoret.

Bill var en mycket intressant människa; mycket god, mycket rikt sammansatt, men han var inte en andlig människa i den traditionella meningen. Han var inte mystisk - han var praktisk. Han var uppväxt i Belmont-regionen i USA och de som bor där är mycket arbetssamma, konservativa och praktiska.

Bill var praktisk. Han var lång, mager och såg nästan ut som en typisk bonde. Men han hade blivit börsmäklare och en mycket framgångsrik sådan fram till den dagen då depressionen slog till på 1930- talet. Han var en promotor, en pådrivare i hela sitt liv. Han kunde övertyga en människa om nästan vad som helst. Ibland var han mycket generös. Ibland mycket envis. Han var en vanlig människa, men han var ändå grundare till den här andliga gemenskapen.

Det var mycket turbulens i AA på den här tiden. Det fanns kanske bara 25.000 medlemmar i hela världen och de flesta fanns i USA och Canada. Vi hade "Stora Boken", men praktiskt taget ingen annan litteratur och inga broschyrer. Det fanns några urklipp och utskrifter från tidskrifter som användes, men oftast var de för gamla.

Grupper skrev till servicekontoret och bad om hjälp. Vi hade ett annat stort problem också; vår kassör ville ta pengarna med sig hem istället för att sätta in dem på banken.

Det var mycket som var upp och ned. Servicekontoret hade på den tiden kanske 3-4 anställda. Bill försökte att fungera som någon slags överordnad, men det lyckades oftast inte. Han tänkte mer i helheter och kontoret fungerade inte alltid så effektivt som det skulle kunna gjort. Jag tror det var 1947 som Hank började, en kille som var den organisationsmänniska som behövdes och som hade känsla för att få andra att arbeta. Han var god vän till Bill och han bodde förresten också i närheten av Bill.

Hank började med att rationalisera kontoret. Vi fick kommitteér som fungerade och som utförde arbete. Vi fick litteratur. Hank rekryterade folk, sådana som jag, till att skriva material och mycket annat blev uträttat. Och vi fick också en bra kassör, så att vi fick ordning på våra finanser.

Jag undrar ibland vad som hade hänt om den nya strukturen inte hade blivit av. Det var viktigt för oss i AA på den här tiden. Det var ännu viktigare för de som ringde till AA, de som skrev till AA och de som ville ha litteratur. Så det finns många människor som är praktiska här i AA. Men vi har också den här andliga dimensionen. Vi kan säga att vi är en andlig gemenskap. Men jag är inte riktigt säker på hur jag skall tolka det.

På den tiden hade jag inte hört mycket om AA i Sverige. När Servicekonferensen startade i början på femtiotalet, fick vi rapporter från en mycket trevlig människa från Norge. Jag kommer inte ihåg hans namn, men han bodde i USA och besökte Norge och Sverige ibland. Han tyckte om att besöka AA-konferensen och rapportera om AA i Norge och ibland lite grann om Sverige. Det mesta handlade om Norge. Norge var stort och Sverige var litet när det gällde AA, men han visste inte alltid säkert hur läget var.

När jag kom till Sverige första gången 1957 träffade jag Axel och en lugn och sansad kvinna, Ulla, på Grand Hotel. Axel var mycket störd av Länkarna. Han hade skrivit många gånger till Servicekontoret i USA och där förstod vi inte riktigt vad Länkarna var för någonting. Men de sekreterare som hade hand om de internationella kontakterna skrev tillbaka:
- Lev - och låt leva!

Även Bill besökte Sverige under senare delen av femtiotalet och han träffade några personer som han trodde var i AA. Många år senare, när Ulf var i USA, besökte vi Bill och han tog fram en gammal Stockholmstidning med stora rubriker. Men det var inte AA, det var Länkarna, tror jag, eller något annat. Bill var i alla fall nöjd, han trodde att vi hade AA i Sverige.

Men, som sagt, Axel var hela tiden störd av detta med Länkarna. Vi pratade om problemet och jag, som skulle vara expert, sa att han inte behövde bry sig och att han måste försöka komma över det. Men det ville han inte. Under sextiotalet kom jag lite oftare till Sverige och gick på möten på Malmgården i Stockholm. Jag blev vän med de medlemmar som vi talat om här: Gustav, KB, Ulf och Axel, som alla var trogna tjänare. Senare kom Inga-Britt och jag tror, jag talar bara för mig själv, att en vändpunkt kom när Inga-Britt återkom till Sverige efter att ha kommit in i programmet i Kalifornien. Hon hade lärt sig om AA i USA, hon tyckte om AA och människorna där, men hon ville inte bli riktigt nykter. Hon gick på möten även när hob kom tillbaka till Sverige, men hon drack också.

Det visste vi inte då, men när hon var sjuk, jag tror det var 1958, fick hon tid över att börja göra något för AA i Sverige. Hon hade styrka och personlighet och var en mycket vänlig människa. Vi hade kontakt, därför att jag visste något om AA i USA. Det gjorde också John M. Han var ingenjör här i något stort bolag och hade en gård i Mexico. Där hade han kommit i kontakt med en engelsktalande, nästan helt amerikansk grupp.

Vi tre försökte tillsammans med Axels hjälp göra något. Man gjorde allting tillsammans med Axel på den tiden. Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag bidrog med, men det var någonting jag skrev som hade att göra med bildandet av AA-förlaget. Och John och jag skrev någonting som blev en grund till konferensstrukturen. Det var inga stora grejor, vi gjorde som Inga-Britt sa:
- Det som är skrivet - är skrivet.

Men så började AA att expandera och bli en gemenskap som hade någon form av service till de alkoholister som vill ha information och hjälp. Inga-Britt hade kontakter med sjukhus och mediafolk. När jag tittar tillbaka ser jag att AA var litet här i Sverige för 20 år sedan.

Jag känner också en andlig gemenskap här på konferansen och vi behöver både det praktiska och de andliga. Men vad är då AA:s andlighet, AA:s anda? Är det något speciellt med denna?

Jag försökte häromdagen att skriva ned tolv element, beståndsdelar, som jag tror utgör den anda som finns i AA och som gör oss till en andlig gemenskap. Ni kanske inte är överens med mig om detta, men jag skall dela med mig av detta och så kanske vi kan prata lite mera om detta efteråt.

Oavsett rikedom, fattigdom eller berömmelse så är vi ändå tillsammans. Jämlikhet är det första elementet, som jag ser det. Vi behöver varandra och det gör att vi också får uppleva jämlikhet.

Jag har aldrig sett en annan gemenskap där människor vill öppna sig och prata om sina känslor och sina behov. Men vi gör det och vi gör det med varandra och det ger öppenhet. Det är bra för oss och det är också bra för dem som är med oss.

Det låter enkelt, kanske? Men jag tror att vi har en speciell typ av tolerans. Vi säger: "Lev och låt leva", men vi går ett steg längre - vi försöker acceptera människor, förslag och ideér, även om vi inte tycker om dem. Om vi känner att personer i AA har avvikande åsikter, så tolererar vi detta. Så vi tolererar eller accepterar på ett sätt som är ganska ovanligt.

Ordet är ganska svårt att säga. Jag tror att vi alla blir lidande om vi inte försöker att vara tillräckligt ödmjuka. Att vara ödmjuk är inte, som jag uppfattar det, att vara lägre än någon annan människa, utan att acceptera att det faktiskt finns en högre makt och att det inte är vi själva som är den.

Jag tror att vi blir mera känsliga, sensitiva, med tiden i AA inför de svårigheter som andra har och den smärta som finns hos andra. Det är någonting man inte talar om i en del andra sammanslutningar, men vi har det här i AA, att vara känsliga inför andras behov.

Det kanske låter närbesläktat med sensitivitet, men jag tänkte mera på hur världen faktiskt är och ser ut - t ex hur vackert det är, att solen går upp. Vi kan också erkänna att världen inte alltid är skön, men vi är i alla fall medvetna om det. När jag drack, var jag inte medveten om någonting, men min medvetenhet ökar med tiden.

Det räcker inte med att bara tänka enighet - vi måste vara eniga om vi vill överleva - om AA ska överleva. Vi har tagit del av AA-andan här idag.

Vi vet att vi inte är hopplösa eller utan hopp. När jag drack trodde jag att jag var utom allt hopp och ibland trodde jag att andra var det också. Men jag vet nu, från min egen erfarenhet, att alla jag har sett i AA, som kanske i början var hopplösa fall i mina ögon, blev nyktra och fick nya liv. Så jag tror att hopp tillhör den verkliga AA-andan.

Vi är tacksamma för vad vi fått.

Man kan bli medlem i många gemenskaper och ändå inte känna ansvar. Men om vi i AA inte känner ansvar för vad vi har fått så har vi ändå ingenting.

Detta är det svåraste för mig. Jag har aldrig varit ärlig - riktigt ärlig. Men nu när jag försöker att ta en noggrann titt på ärlighet så är jag så ärlig och allvarlig som jag förmår. Jag tror nämligen att vi aldrig kan bli riktigt ärliga, men vi kan erkänna skillnaden mellan att vara ärlig och att inte vara det. Om vi är medvetna om den skillnaden så är det ett steg framåt.

Vi kommer in i AA som bundna, fjättrade av en stor makt som heter alkohol. Men vi är fria i AA. En frihet som gränsar till det otroliga, en frihet som många andra kanske aldrig får ta del av. Jag vill inte låta som en biskop eller något liknande, men andan i AA berättigar oss att kalla oss en andlig gemenskap.

De här tolv punkterna är kanske inte så viktiga, det kanske finns många andra, men en sak är jag övertygad om: vi är en praktisk, men också en andlig gemenskap.

Tack!

Birgitta tackade därefter Ralph och meddelade att han i måndags "firade" 50 nyktra år i AA:s gemenskap.

På detta svarade Ralph blixtsnabbt:
Jag är bara en nykomling.