|
|
Hej här på denna svenska sida finns en text om rädsla. Om rädsla kan man säga mycket. Jag har konfronterats med mycket rädsla i mitt tillfrisknande. Det har nog varit ett sätt för mig att lära känna mig själv och min alkoholism. Idag är jag befriad från många rädslor. Dock finns en del kvar och de poppar upp när jag minst anar det. En del av mina rädslor är nog allmänmänskliga och sådana som jag bör lära mig leva med. Hjärnspöken tenderar dock att försvinna när jag har modet att konfronteras med dem. Texten är mycket tänkvärd. Den följde med mig ifrån mitt behandlingshem. Värd att läsas? Hoppa direkt till de olika kapitlen;
| Sajtmeny |
|
På Svenska |
| På Engelska The Steps | Slips | Mix | Mix 2 | Kewly Kwotes | Humorous Early AA | Drydrunk | Bill & Bob | Absoluthes | AA Sayings 89 Tools |
| Andlighet Böner | Andlighet? | Högre Makt | Supersensual Lovin' God | Heaven & Hell | Uniformity |
| Annat Infosidan | Sökning | Länkar |
Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.
Välj format nedan:
TEXT,
PDF
eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!
Det har kanske gått flera år sedan vi kände rädslan, som brukade genomsyra vår tillvaro som missbrukare. Vi har kanske upplevt något av den nya friheten och den lycka som Tolv-Stegsprogrammet utlovar. Ändå kan rädslan finnas kvar som ett problem för oss. Då och då kanske rädslan försöker behärska oss igen och vi kanske reagerar på samma gamla sätt och det gör att vi undrar om vi verkligen har gjort några som helst framsteg. Att reagera på rädsla på ett konstruktivt sätt är en viktig dimension i det pågående tillfrisknandet.
När vi känner oss tyngda av förbittring så kan vi om vi ser bakom det hela upptäcka en rädsla i olika former. Det är kanske rädslan att inte uppnå det vi känner att vi vill eller behöver. Det är kanske rädslan att förlora någon eller något. Rädslan att förlora i prestige eller anseende kanske resulterar i en djup vrede mot någonting som tycks angripa oss. Det som vi ofta kallar för vår perfektionism är ibland ingenting annat än en önskan att inte dra på oss kritik. Önskan att kontrollera livet för de människor vi har omkring oss kan I själva verket vara en rädsla för att erkänna vår maktlöshet. När vi försöker utveckla ett livsmönster som fodrar sträng uppriktighet blir vi kanske gång på gång tvingade att erkänna att det finns rädsla med i vår tillvaro. Rädslan orsakar störst bekymmer för oss när vi låtsas att vi inte känner någon eller när vi inbillar oss att vi kan leva utan rädsla. Att vara rädd är inte något karaktärsfel. Om vi berövades vår förmåga att känna rädsla skulle vi bli robotar, inte hjältar. De Tolv Stegens mål är inte att förstöra vår mänskliga förmåga att känna rädsla, utan snarare att förändra vår reaktion och i slutändan ändra rädslans karaktär.
Ett exempel kan hjälpa till att klargöra hur viktigt det är med rädsla. Det finns människor som är födda utan förmågan att känna fysisk smärta. Först kan detta verka som en välsignelse. Men när man studerat dessa människor eller lyssnat till vad deras anhöriga kan berätta, har man funnit att bristen på förmåga att känna smärta är en förbannelse. Som barn måste de vaktas mycket mer än barn som känner smärta. Ett barn som känner smärta drar tillbaka sin hand från en varm ugn. Men ett barn som inte kan känna smärta äger inte den omedelbara instinkten att dra tillbaka handen och kan således bli allvarligt skadad.
I mogen ålder han dessa "icke smärtkännande" människor ingen möjlighet att veta om de är skadade eller om de är sjuka. Smärta, som är ett symtom på sjukdom, uppfattas inte av dem. De kan bli allvarligt sjuka utan att veta om det och därför söker de inte den hjälp de behöver. En person som är oförmögen att känna smärta kan bli lika mycket förhindrad från att leva ett normalt liv som den person som lider av kronsisk smärta. Likaså kan en person som inte känner rädsla i någon som helst situation ha lika svårt att leva, som en, vars liv domineras av rädsla.
Vi har alla hört uttrycket "jag känner ingen smärta". Det var ofta vi strävade efter detta som ett bestående tillstånd under våra dryckes- och nyttjandeperioder. Vi har kanske då och då sökt ett sätt att fly bort ifrån eller möta vår rädsla genom att dricka eller nyttja andra droger. Under det pågående tillfrisknandet lär vi oss acceptera de roller som smärta och rädsla spelar i våra liv. Den effekt och den upplevelse som rädslan ger vid olika tillfällen är viktiga faktorer när det gäller att hjälpa oss att utvecklas som tillfrisknande människor.
I början av 1800-talet gjorde Dr. William Cannon en del forskningarbete inom det som har kallats "kämpa eller fly" mekanismen. Han upptäckte att de flesta djur, när de ställs inför en farlig situation, får en nästan omedelbar reaktion av att antingen slå tillbaka eller fly bort ifrån faran. Denna kämpa- eller fly mekanism tycks även vara en del av vår mänskliga reaktion inför saker, människor och situationer vi fruktar.
Dr. Cannon la också märke till att nästan alla djur, när de ställs inför en farlig situation som de inte kan tolka, helt enkelt "fryser fast" och rör sig inte alls. Vi har alla förmodligen träffat på en ekorre eller kanin när vi varit ute och gått och då har vi kunnat märka att när den blir medveten om vår närvaro stelnar den till under ett kort ögonblick.
Om vi tar ett steg emot den rusar djuret iväg till närmaste träd eller buskage. Det verkar som om rädslan, i vårt eget fall som tillfrisknande människor, kan få oss att kämpa, fly eller till och med bli förlamade.
Kämpa, fly eller frys-mekanismen är menad som ett kortfristigt svar på ett speciell farlig situation. Vi kan emmellertid reagera så här under en mycket lång tidsperiod och skada oss själva och vår omgivning. En person, till exempel, kanske avböjer en befodran som han verkligen vill ha på grund av att han är rädd att misslyckas eller rädd för att ta ansvar. En annan kanske stannar kvar, helt handlingsförlamad, i ett nedbrytande förhållande bara för att han/hon är rädd för att vara ensam. Ytterliggare en annan kanske för en tillvaro som kännetecknas av argumenteringar och motsättningar som inte alls står i proportion till orsaken. Om dessa reaktioner är utsträckta över en lång tidsperiod orsakar de inte bara en påfrestning utan de berövar oss på tillfrisknandets rikedom.
Under den tiden då vi missbrukade kanske vår rädsla nådde det stadium då vi mötte varje situation med skräck för vad som kunde bli fel. Under tillfrisknandet lär vi oss bit för bit att övervinna vår rädsla för människor eller för att göra saker som vi alltid har velat göra men inte vågat göra. Succesivt lär vi oss att möta en situation, inte så att vi är rädda inför den utan så att vi ser vad den ger för möjligheter. Genom programmet kan vi börja urskilja klart vad vi är rädda för och hur vi reagerar i början. Vi lär oss att om vi delar med oss av vår rädsla till andra, oavsett hur obetydlig eller meningslös den är, så kan vi fatta beslut om den istället för att bara reagera på den.
Återigen, observera att en viss rädsla är nyttig. Rädslan för att börja missbruka igen, till exempel, är nyttig därför att vi vet att om vi går tillbaka till det liv vi levde tidigare skulle det vara att helt förstöra oss själva. I detta fall kan vår rädsla bli något som motiverar oss att hålla oss nyktra och fina. Även hos de friskaste finns det kvar en rädsla för att de ska börja missbruka igen. Men i långa loppet kan inte rädsla hålla oss nyktra och skötsamma.
Om vi ser tillbaka på några av de handlingar som vi utförde då vi missbrukade upptäcker vi att vi inte var motiverade av en önskan att lyckas, utan snarare av en rädsla att misslyckas. Om denna rädsla för att misslyckas är förenad med alltför höga förväntningar kan det hända att vi försmår tillfällen som vi velat gripa, att vi blir helt handlingsförlamade mitt i en ny djärv satsning eller kan det föanleda oss att tömma ut vår energi på att undvika misslyckanden hellre än att lyckas. Alla dessa "rädslor" berövar oss glädjen att prestera något. Rädslan att misslyckas eller att uppträda som en misslyckad person kan förfölja oss nog så mycket i vårt tillfrisknande. Den kan till och med hindra oss i vårt program genom att vi till exempel inte törs hålla föredrag när man ber oss om det.
Rädslan för att misslyckas kan vara hälsosam om den hindrar oss ifrån att ge oss in i saker som vi inte passar för eller om den dämpar vårt storslagenhet. Att vi inte vill att något vi ger oss in på skall misslyckas är en normal och sund reaktion, som kanske kan bidra till att vi känner oss motiverade att arbeta hårdare. Frågan är, hur vet vi när vår rädsla för att misslyckas är realistisk och hälsosam och när den är en ohälsosam rädsla som hindrar vår utveckling och dominerar våra liv? Ett sätt att komma fram till hurvida vår rädsla är realistisk eller ohälsosam är att prata om den öppet med någon annan. Om vi hör oss säga: "Jag vill inte tala om det", då är det mycket troligt att vår rädsla är av det hälsosamma slaget.
Viljan att diskutera vår rädsla öppet med en annan människa i programmet ger oss en god insikt. Ofta finner vi att vi är offer för falsk rädsla som försvinner när den ställs inför vår egen uppriktighet. Vi kanske upptäcker att våra rädslor är normala och att de delas av andra människor och att vi behöver arbeta med dem. Det är viktigt att komma ihåg att den som har det sista beslutet, om vi skall lyssna till en speciell rädsla eller inte, är vi själva. En människa som försöker bestämma sig för om han eller hon skall sätta sig på skolbänken igen upptäcker kanske att ett sådant beslut är förenat med en del rädsla. Genom att dela rädslan upptäcker han eller hon att den är en normal reaktion och att den delas av många andra studeranden. Att dela med sig av vår rädsla minskar dess makt över oss och ger oss styrka att fullfölja beslut trots att en del av vår rädsla kan kvarstå. Att veta att vi inte är ensamma och att vi inte är den första som ställs inför ett visst beslut kan ge oss den styrka vi behöver.
En som försöker bestämma sig för hurvida han eller hon skall acceptera erbjudandet om en ny befattning kanske upptäcker, när han eller hon diskuterar sin rädsla och sina farhågor inför detta arbetsbyte med en annan människa att rädslan och farhågorna är befogade och att det finns mycket bra skäl till att inte byta. Han/hon kanske inser att han/hon inte funderar på att byta jobb för att han/hon vill det utan för att han/hon är rädd för att det skulle se illa ut om han/hon sa nej. Personen ifråga kanske har en befogad rädsla för vad ett byte skulle innebära för honom/henne själv, familjen och det pågående tillfrisknandet. Genom att dela rädslan med andra kan han/hon fatta bättre beslut. En människa som tvekar om han skall tala på ett möte eller inte, kan upptäcka att rädslan är verkligen äkta och att han ännu inte är redo. Genom att dela sina "rädslor" kan man upptäcka att det finns annat att göra. Man kan till exempel tala ut mer på diskussionsaftnar, gå ut med gruppen efter möte och prata lite, eller kanske till och med leda en diskussionsgrupp för att minska rädslan och ge sig en chans att utvecklas. Poängen med allt detta är att när vi delar rädslan att misslyckas med andra människor kan många bra saker hända. Vi har en fastare grund till att fatta bra beslut. Vi lyckas med att lyssna på våra rädslor och påverkas av dem och inte bara negativt, och vi löper mindre risk att bli dominerade av dem.
En annan stor källa till rädsla hos många människor är rädslan att bli avvisad. Denna speciella rädsla är normal, den kan man vänta sig under tillfrisknandet, och den kan dyka upp när vi minst anar det. Det är en av de svåraste "rädslorna" som vi har att göra med i våra liv; men den är inte omöjlig. Den är bekant för de flesta kemiskt beroende. När som helst kan den dyka upp som en av de största vägspärrarna för helheten i ens liv. I sin mest extrema form kan rädslan att bli avvisad få oss att bli överaggressiva i våra relationer. Som en förlängning av kampsyndromet kan den få oss att hålla andra människor borta ifrån oss genom att vi ständigt strider med dem och inte ger dem ett tillfälle att verkligen lära känna oss därför att vi är rädda att de inte skall tycka om oss om de får veta vilka vi verkligen är. Rädslan att bli avvisad kan leda oss till ytterligheter när det gäller att behaga folk. Det kan till och med få oss att göra saker som vi helst inte vill göra. Det finns inget fyndigt och enkelt sätt att handskas med rädslan att bli avvisad.
Faktum är att de flesta av oss lär oss att handskas med den på det hårda sättet, genom att vi blir bortstötta och upptäcker att vi kan överleva det. Det bästa sättet att arbeta sig igenom rädslan för att bli avvisad är kanske genom att vi blir medvetna om denna rädsla är smärtsammare än den aktuella avvisningen. Om vi låter oss domineras av rädslan att bli avvisade så stöter vi i själva verket bort oss själva och detta är mer smärtsamt än om någon annan inte accepterar oss. Återigen, att dela vår rädsla med andra kan minska denna rädsla och förmå oss att ta chansen att utvecklas på ett hälsosamt sätt.
Det bästa rådet beträffande rädsla kanske kommer direkt från Anonyma Alkoholisters "Stora Bok". Det lyder: "Vi gick noga igenom våra rädslor. Vi skrev ned dem även fast vi inte hyste någon ovilja i samband med dem". Rädsla passar in i vår inventering på en regelmässig basis. Orsaken är att rädslor, även de som kan vara hälsosamma, kan vara källan till självömkan, förbittring och oärlighet. Rädslan att inte få som vi vill, eller att förlora något vi har, eller att inte se bra ut är alla normala rädslor och försvinner inte bara för att vi inte längre missbrukar. I själva verket kan de vara så lömska att de kan smyga sig in i våra liv när som helst. Viljan att dela våra rädslor med andra är ett effektivt och praktiskt sätt att handskas med dem. Som vi har märkt kan själva handlingen att dela en rädsla få den att försvinna och ge oss en ny insikt att ta itu med den.
Rädslan som man inte tar hänsyn till eller delar med andra kommer att växa och bli ett problem. Den regelbundna vanan att be och meditera är ett sätt att bli fri från våra rädslor. "Stora Boken" rekommenderar att vi gör det till en vana att be en kort bön när vi känner oss stressade. Den som ber om vägledning har en vilja att låta saker och ting vara som de är. Många människor upptäcker att genom att de bara ber Fader Vår eller tänker på den så kan en tillfällig rädsla lindras. När det gäller rädslor och oro som ligger djupare kan den regelbundna vanan av meditation tjugo minuter eller längre varje dag få betydande effekter på längre sikt. Att gå tillbaka till ett stycke från en favoritbok om meditation eller sakta, lugn och stillsam repetition av ett favorituttryck kan hjälpa oss inte bara att fortsätta vår medvetna kontakt med Gud som vi förstår Honom utan kan också ge oss en känsla av frid som lindrar vår rädsla.
I vårt tillfrisknande försöker vi inte bli av med vår förmåga att känna rädsla utan snarare att bli av med en rädsla som dominerar våra liv eller gör intrång på fullkomligheten av vårt tillväxt och utveckling. När vi blir medvetna om vår rädsla och står ansikte mot ansikte med den har vi mer valfrihet när det gäller hur vi reagerar på den, men det krävs mod. Det engelska ordet för mod, "courage" kommer från det latinska ordet "cor" som betyder hjärta. Alltså kan man säga att uppmuntra någon att "använda hjärtat" - att ge någon hjärta. Att göra någon missmodig innebär att man tar ut hjärtat (på engelska heter det discourage). Rädsla kan göra oss missmodiga. Den kan ta hjärtat ur kroppen på oss och vårt tillfrisknande. Så vi måste upptäcka och odla källor till uppmuntran. Vi kanske finner det i de Tolv Stegen och hos människorna i programmet. Vi kan finna källor till uppmuntran genom nya aktiviteter liksom bön och meditation. Vi kanske till och med upptäcker mod inom oss själva.
Modet kan visa sig genom vår vilja att ta ett litet steg emot fruktan hellre än ett överväldigande stort steg som vi inte kan genomföra. Vår vilja att ta en risk i fruktan är ingen liten bagatell. Om vi delar denna triumf kan vi få en grund att stå på så att vi vågar ta flera steg och det uppmuntrar också vår omgivning. Att erkänna de framsteg vi har gjort när det gäller att bli fri från den fruktan som dominerar våra liv ger upphov, inte bara till tacksamhet, utan också mod och förtröstan när det gäller att bemöta rädsla iframtiden. Liksom i tillfrisknandet finns det en gåvodimension till vår förtröstan.
Precis som vi växer och utvecklas i tillfrisknandet så växer vår förtröstan också. Förtröstan är helt enkelt den öppna viljan att ta emot hjälp. För en del går tillväxten stadigt och långsamt. För många av oss ger tillväxten upphov till smärta och känslor av fruktan eller bitterhet. Tilliten och förtroendet som vi trodde hade befriat oss från rädsla börjar verka bräckliga. Men, som en gammal uv i programmet sa, "Gud gjorde oss inte nyktra bara för att få oss att falla tillbaka". Vi kan lita på att vår Högre Makt kommer att vända våra kriser till gynnsamhet.
"Fri från rädsla" innebär att vi är befriade från ett liv som är dominerat av rädsla hellre än att vi är befriade från förmågan att känna rädsla. Rädsla kan spela en nyttig roll i vår nykterhetsutveckling. När rädslan leder oss fram till en "Kämpa, Fly eller Frysa Fast"- reaktion så kan det vara farligt och det är mycket troligt att det blir så genom att man är rädd att misslyckas eller att avvisas. En regelbunden inventering av den roll som rädslan spelar i våra liv gör att vi vågar erkänna att rädslan existerar. Genom att dela rädslan med andra får vi det mod och den tillit som vi behöver för att bemöta den. Bön och meditation är två sätt att dela våra rädslor med vår Högre Makt och omvandla dem. Programmets Tolv Steg lovar oss verkligen en ny frihet och lycka och frihet från rädsla för livet.
