|
|
Hej! Här är ett nytillskott till samlingarna! Det är en nygammal text om perfektionism som jag haft på mina sidor tidigare men som på något mystiskt sätt försvunnit i samband med alla uppdateringar. Nu har jag dock scannat in den och presenterar nu densamma. Texten fick jag med mig ifrån den behandling för alkoholism som jag gjorde -92. Jag tycker att den är mycket tänkvärd och jag kom på mig själv med att känna igen en massa ur den när jag bearbetade texten efter inscanningen. Jag hoppas att den kan ge någon annan lite tankar också. Ha det så bra! Hoppa direkt till de olika kapitlen;
| Sajtmeny |
|
På Svenska |
| På Engelska The Steps | Slips | Mix | Mix 2 | Kewly Kwotes | Humorous Early AA | Drydrunk | Bill & Bob | Absoluthes | AA Sayings 89 Tools |
| Andlighet Böner | Andlighet? | Högre Makt | Supersensual Lovin' God | Heaven & Hell | Uniformity |
| Annat Infosidan | Sökning | Länkar |
Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.
Välj format nedan:
TEXT,
PDF
eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!
"Det är storslaget att vara storslagen, men det är mer storslaget att vara mänsklig"
Will Rogers
Bill W., en av Anonyma Alkoholisters grundare, beskrev en gång alkoholister som "allt eller ingenting"- människor. De kände sig tvungna att vara "riktiga" samtidigt som de kände ett tvång av att supa. Bill W, trodde att alkoholisternas huvudproblem var ett "självrådigt vilt framfarande" och han drog slutsatsen: "Först av allt måste vi sluta spela Gud." Han såg sina medbröder bland alkoholisterna försöka övervinna sin känsla av personlig begränsning genom att sträva efter att vara perfekta Detta brukade resultera i mera problem därför att folk kan inte tvinga sig själva att vara perfekta eller hoppas leva upp till perfekta ideal.
Bill W. hade upptäckt ett grundläggande faktum - att genom att acceptera våra begränsningar som ofullkomliga mänskliga varelser kan vi lära oss att acceptera inte bara oss själva utan också andra människor, Detta accepterande är avgörande i tillfrisknandet från kemiskt beroende. Vi måste se oss själva så klart som möjligt innan vi kan börja tillfriskna och vi måste vända oss till andra och be om hjälp. Vi kan inte göra någonting av detta om vi insisterar på att utöva vår egen vilja, finna vår egen väg eller vara perfekta.
Som perfektionistiska människor förväntar vi oss helt enkelt för mycket av oss själva och andra. Våra attityder hindrar oss från att tillämpa tillfriskningsmetoder inklusive de Tolv Stegen hos Anonyma Alkoholister som skulle kunna leda oss fram till en tillfredställande nykterhet. Folk med perfektionistiska värderingar är äkta barn till vårt individualistiska samhälle. De tycker att de måste lösa problemet med sitt kemiska beroende genom att bekämpa det och försöka besegra det. Men detta problem kommer inte att lösas genom viljestyrka eller försök att kontrollera oss själva eller andra människor.
Denna strävan att kontrollera beroendet medför inte något långsiktigt tillfrisknande i de flesta fall därför att vi agerar som om problemet bara är själva användandet av droger. Sjukdomen påverkar oss känslomässigt, mentalt och andligen. Om vi inte kan acceptera sjukdomen som en bister verklighet kommer vår ställning att bli ambivalent och tillfrisknandet blir svårt, om inte omöjligt. Så snart vi har accepterat fakta blir det möjligt att ändra attityder och beteenden som orsakades av nyttjandet av sinnesförändrande droger. Om vi tror att vi måste vara perfekta kommer frestelsen att konrollera vår situation genom individuell styrka att bli stor och vi kommer inte att söka utanför oss själva efter den hjälp vi behöver.
De Tolv Stegen kan bli utgångspunkten för tillfrisknandet från kemiskt beroende och från våra perfektionistiska vanor. Fastän Stegen bör tillämpas som helhet skulle jag vilja visa hur fyra av dem är speciellt viktiga för perfektionisten och den kemiskt beroende personen.
Steg Ett ber oss att erkänna att vi är mänskliga varelser med vissa begränsningar och att vårt nyttjande av kemiska droger och våra karaktärsbrister har gjort våra liv omöjliga att kontrollera. Detta erkännande utgör grunden för de andra Stegen och är nödvändigt för vårt tillfrisknande.
Steg Två beskriver insikten att vi inte kan klara av sjukdomen, som det kemiska beroendet innebär, ensamma. Om vi kunde det, skulle beroendet inte vara något problem. Istället måste vi lita på att en "Kraft starkare än vår egen" ger oss svar.
Steg Tre ber oss lämna över vår vilja och kontroll till denna starkare Kraft, så som vi uppfattar den. Vi måste vara vara villiga, inte bara att tro att vi har begränsningar, utan också, handla i den tron när vi söker hjälp.
Steg Elva beskriver hur vi kan växa andligen. Våra värderingar har säkert påverkats av vårt nyttjande och vi behöver växa och stärka oss i vårt förhållande till en Högre Makt. Steg Ett, Två och Tre beskriver en tillväxtprocess som börjar inom oss och sprider sig utåt.
De återstående Stegen, Fyra till Tio samt Tolv, leder oss igenom en granskning av våra förhållanden till andra människor. Att tillämpa dessa Steg är ett sätt att identifiera våra självförgörande attityder och ersätta dem med sundare levnadsvanor. Fastän det läggs en tonvikt på att granska våra karaktärsbrister och be dem om ursäkt som vi har gjort illa så bör vi komma ihåg att detta också är ett tillfälle att nå ut och knyta kontakter med andra på ett positivt, sätt. Det är genom samspel med andra som vi kan ställa oss i rätt perspektiv och komma ut ur den isolering som de flesta beroende människor upplever.
"Varje medlem i Anonyma Alkoholister har på något sätt varit en fånge. Var och en av oss har avskärmat sig själv från samhället; var och en har lärt känna det sociala stigmat."
Det finns attityder och karaktärsbrister som är gemensamma för de flesta människor som är beroende. Vi lider av egoism, oärlighet, maktlystenhet och brist på självkänsla, för att nämna några.Perfektionism hör samman med många av dessa brister och kan behandlas på samma sätt som de andra. Det kan tyckas som om det innebär ett nederlag att acceptera och kapitulera inför våra begränsningar men i slutändan är detta enda sättet att tillfriskna på.
Perfektionister idealiserar sig själva, världen och människorna i den. Vi sätter upp normer som det alltid är omöjligt att nå upp till. Våra misslyckanden att leva upp till dessa förväntningar skapar negativa känslor som skadar självkänslan, hämmar vår känslomässiga utveckling och utesluter oss från personliga upplevelser och andra människor. Vi försöker kontrollera människor och händelser men blir besvikna trots att vi ansträngt oss till det yttersta därför att många saker i livet kan ingen kommendera över.
Runt om oss hör vi röster som säger att vi borde vara så perfekta som möjligt. Allt går ut på att vara bäst: "Din bror lyckades bättre". "Varför har inte Du ett sådant jobb som han?". "Ingen annan behöver så mycket hjälp som du." Vi glömmer att det är omöjligt för oss att alltid behaga andra och vi börjar tänka sämre om oss själva när vi misslyckas. Vi kanske inte ens kan inse hur våra förväntningar har gjort våra liv omöjliga att kontrollera.
Som perfektionister tycker vi ofta att vi är värdelösa när vi inte uppnår våra mål. Oro och depression härrör från den låga självkänsla vi känner efter ett personligt nederlag. Det är lätt att känna sig besviken och arg när vi tycker att livet inte ter sig som det borde. Självkritik är oundviklig när vi känner att vi alltid måste lyckas för att bevisa vårt värde som individer. Vi koncentrerar oss så, starkt på självkritik att vi inte kan erkänna våra framgångar. Vi blir desillusionerade när vårt egenvärde inskränks till en hopplös kamp för att nå upp till ett ouppnåeligt ideal. Och vi drar oss tillbaka från livet för att vi inte kan finna någon garanti för att vi skall lyckas.
Detta tillbakaträdande orsakas ofta av en rädsla att misslyckas. Vi avstår ifrån olika aktiviteter om det finns en chans att vi inte skall lyckas. Vi vill inte ta några risker av rädsla för att göra misstag. Genom att bara göra saker som vi känner till och inte göra nya upptäckter begränsar vi vår värld och blir uttråkade. Detta tillbakaträdande och denna självupptagenhet hindrar oss ifrån att ändra på oss och att utvecklas just när vi uppenbarligen behöver göra det. Undviker vi diskussioner på jobbet eller i umgängeslivet för att vi är rädda att bli betraktade som okunniga? Vägrar vi att delta i sportsammanhang eller i andra aktiviteter för att andra kanske tycker att vi är klumpiga? Är vi så stränga med våra sympatier och antipatier att vi inte är öppna för att lyssna på ny musik, läsa böcker utanför våra intressen eller äta nya maträtter för att vi kanske inte tycker om dem? Andra människor lär känna oss och uppskatta oss genom att de får dela våra upplevelser. Om vi stannar i en liten, säker värld, skärmar vi bara av oss ifrån andra och från den utveckling vi skulle kunna uppnå genom nya upplevelser.
Vanan att förhala är en annan typ av vår rädsla att misslyckas. Om vi tror att vi måste utföra våra uppgifter perfekt, så uppskjuter vi alltför ofta till och med att försöka. När vi försöker göra allting så noggrannt som möjligt blir det ingenting gjort därför att vi bygger upp uppgiften i våra sinnen så till den grad att den till slut tycks omöjlig. En alltför lättvindig inställning kan också innebära ett förhalande om vi bara arbetar slött och mekaniskt för att undvika att göra fel gör vi oss själva olyckliga.
Att inte försöka att verkligen fullborda någonting för att vi redan är övertygade om att vi kommer att misslyckas, återspeglar vår låga självkänsla. Många av oss arbetar som försäljare i bemärkelsen att vi måste övertyga andra att köpa en vara eller en tjänst eller acceptera en idé.
Vare sig vi säljer varor eller presenterar förslag för vår arbetsgivare måste vi kunna ta risken att misslyckas Vi mår bättre genom att försöka även om vi inte alltid lyckas. Om vi inte verkligen försöker övertyga kunderna om att en vara är bra eller försöker visa varför vår idé är bättre kommer vi sluta bakom våra kassor eller affärsdiskar, jobba slött och mekaniskt och använda minimum av ansträngning. Detta skadar vår självaktning ytterligare för att vi känner inte att vi bidrar till något eller att vårt arbete är meningsfullt. Att skjuta upp alla försök bara för att vi tror att saker och ting på något magiskt sätt kommer att bli bättre är bara en ursäkt för att inte göra någonting.
"Alltför stor del av mitt liv har ägnats åt att älta andras misstag". Detta är en i högsta grad utstuderad och pervers form av självbelåtenhet som tillåter oss att förbli behagligt ovetande om våra egna brister. Alltför ofta hörs vi säga: "Om det inte vore för honom (eller henne), vad lycklig jag skulle vara."
När vi tar för allvarligt på oss själva, kommer självkritik, låg självkänsla, överdriven stolthet och fruktan att misslyckas med i spelet. När våra jag och våra känslor av viktighet blir alltför stora hindrar de oss från att se vilka personer vi i själva verket är. Vi glömmer att vi är maktlösa över våra brister lika väl som våra droger. Och hur vi känner inför oss själva hör ihop med vårt nyttjande av sinnesförändrande droger Om vi känner oss ofullkomliga och inte lyckas få andra människors gillande, letar vi då efter trygghet och känslor av egenvärde i droger? Tror vi att vi måste förneka och dölja varje svaghet för att vi är bättre än andra och bör uppträda som felfria? Och när vi uppträder allt annat än perfekt, skyller vi då på andra och ger lindring åt vår besvikelse med, kemiska droger? Tankar som: "Ingen tycker om mig; jag passar inte in om jag inte dricker" eller "Mina barn får mig att tappa humöret när de inte lyder. Jag behöver en drink för att lugna ner mig" är några sätt att utvika att se verkligheten som den är istället för att finna lösningar på, våra problem.
Dessa typer av beteenden är självförgörande och hindrar oss från att njuta av livet. Vi kan inte koppla av om vi jämt kräver för mycket av oss själva, om våra känslor är omöjliga att bemästra, om vi är olyckliga för att våra, strävanden över-går. vår förmåga. Allt detta är orsaken till att våra liv har blivit omöjliga att kontrollera. Och det viktigaste av allt, dessa attityder hindrar oss från att uppleva den utveckling vi behöver i vårt tillfrisknande. Att känna igen våra karaktärsbrister för vad dem är är en början men vi måste vara villiga att finna nys tankesätt och känslovägar om vi skall kunna utvecklas och förändras.
"Sådan är paradoxen i A.A:s pånyttfödelse: en styrka som uppstår ur ett fullständigt nederlag och en fullkomlig svaghet, förlusten av ens gamla liv som ett villkor för att finna ett nytt."
Personlig utveckling fordrar att man kan förändras och en förändring kommer inte till stånd om vi fortsätter att hålla fast vid våra gamla vanor och tankesätt. Att erkänna att vi inte alltid hade rätt förut och att medge att vi är ofullkomliga mänskliga varelser är inte ett nederlag, det är en mogen och ansvarsfull handling som förbereder oss inför de förändringar som vi har framför oss. Att vara öppen för nya erfarenheter kommer att hjälpa oss när det gäller att förstå och att umgås med andra som kan stödja oss när vi skall finna nya identiteter.
"Motgångar ger oss mer tillfällen att utvecklas än välstånd och framgång"
Livet borde inte vara någonting som vi skall uthärda eller bli herre över. Det är inte alltid så snällt mot oss som vi skulle vilja men vi kan lära oss av våra misslyckanden och plågor. Det som verkar våra allvarliga bakslag kan tjäna till att påminna oss om våra mänskliga begränsningar; de kommer att bli välsignelser om vi vinner lite ödmjukhet, ärlighet, mognad eller balans i vårt umgänge med andra människor ifrån dem. Detta är egenskaper som vi behöver för att odla våra liv att utvecklas och förändras till det bättre.
Ödmjukhet kommer genom att vi sätter oss själva i ett lämpligt perspektiv och genom att vi är villiga att acceptera faktum. Vi blir befriade från falsk stolthet och arrogans när vi hittar vägen till ett realistiskt förhållande till andra människor. Om vi kan inse att vi inte är viktigare än andra människorr, varken bättre eller sämre, så kommer denna insikt att hjälpa oss att finna våra rätta roller i livet. Vi kan återförena oss med den mänskliga rasen i samarbetsanda och visa ett äkta intresse för människor och saker utanför oss själva.
Ärlighet fodras om vi vill ha en öppenhet i våra förhållanden. Om vi verkligen vill arbeta på vårt tillfrisknande bör vi vara villiga att erkänna när vi har fel och vara ärliga när det gäller att redogöra för via karaktärsbrister.
"För de som har gjort framsteg inom A.A. innebär ödmjukhet ett klart erkännande av vad, och vilka vi i själva verket är, följt av ett uppriktigt försök att bli vad vi kan bli."
Att visa ödmjukhet och uppriktighet i våra liv hjälper oss att nå den mogenhet som varje kemiskt beroende person behöver. När vi slutar reagera för hårt på obetydliga problem och börjar bete oss med mer självaktning uppnår vi en balans i våra liv. Att bråka om oviktiga saker är ett tecken på att alltid behöva ha rätt. Genom att visa mer tålamod, och förståelse hämmar vi våra impulsiva vanor: "Om du inte kan skaffa mig det nu medetsamma så, gör det då fort som möjligt är Du snäll," eller "Jag kan förstå, hur Du känner Dig men försök se det ur min synvinkel också."
Att ärligt dela våra tankar och känslor tyder på en vilja att klara oss utan de försvar och masker vi döljer oss bakom: "Det där sårar mig och jag låter Dig hellre få veta hur jag känner istället för att finna ett sätt att såra Dig tillbaka", eller "Jag uppskattar verkligen att Du erbjuder mig Din hjälp men detta måste jag klara av själv."
Om vi är beredda att göra oss kvitt våra begränsande karaktärsbrister och jobba på att bli bättre och lyckligare människor så kan vi finna en positiv inställning till livet. Det innebär utvecklande av en ny känsla av egenvärde och självaktning att ersätta de egennyttiga vanorna som har hämmat vår utveckling. Självupptagenhet har också hindrat oss från att ha goda förhållanden till andra människor till dem som skulle kunna hjälpa oss att hitta ett nytt levnadssätt.
Ärlighet, ödmjukhet och mognad är egenskaper som är lika viktiga i våra förhållanden med andra som de är för oss själva. Den bild och de förväntningar vi har av oss själva kontrollerar våra känslor för andra människor och våra handlingar gentemot dem. Det självförgörande beteendet som begränsar vår möjlighet att förbättra vår personlighet skadar också vårt förhållande till vår omgivning.
Om förväntningarna på oss själva är orealistiskt höga kommer vi att bli intoleranta mot andra människors vanor. De kommer sällan att kunna nå upp till vår nivå eller göra saker som vi tycker att de borde. Så länge som vi känner att det är vi som alltid har rätt kommer ingen annan åsikt eller metod verka lika bra. Det är svårt att upprätthålla vänskap om vi jämt finner på fel och vi kommer inte att bli respekterade om vi uppträder som domare.
På grund av vårt behov av att kontrollera oss själva och andra försöker vi förbättra folk. Att styra deras liv och försöka lösa deras problem ger oss den föreställning om makt som vi behöver för att nära vår känsla av viktighet. Exempel på detta är dominerande äkta män eller hustrur; "Jag sa ju att Du inte skulle göra det men Du lyssnar ju aldrig till mina råd", överbeskyddande föräldrar "Du kan göra Dig illa om Du spelar boll och så kommer du alltid hem smutsig"; eller krävande arbetsgivare; "Vi förväntar oss av alla våra anställda att de skall ta med sig jobb hem".
Om vi tar på oss ansvaret för våra handlingar kan vi till och med övertyga oss själva om att vi handlar på ett ansvarsfullt sätt hellre än att vi bara håller vårt ego sysselsatt. Ibland behöver vi verkligen ge råd men det vore klokt att fråga sig om vi verkligen försöker hjälpa den andra personen eller om vi försöker kontrollera honom eller henne för våra egna syften. Har vi verkligen deras bästa för ögonen och kan vi verkligen ta ansvar för den effekt vi kanske kommer att åstadkomma i deras liv?
Att sätta upp godtyckliga normer eller förväntningar för enskilda människor eller människor i grupp tillåter oss inte bara att spela Gud utan tar ifrån andra deras rätt att vara annorlunda. Medan det kan vara ojust att ställa alltför höga förväntningar på folk är det lika skadligt att vänta sig för lite helt enkelt därför att dessa förväntningar baseras på våra inskränkta fördomar snarare än på en människas verkliga förmåga eller karaktär. Om vi är rättvisa i våra förväntningar och visar ett uppriktigt intresse för extra människor låter vi dem utvecklas till sin fullaste förmåga inom alla områden av deras liv.
Perfektionister har en speciell benägenhet för känslor som svartsjuka och bitterhet därför att vi tycker att vi förtjänar mycket som vi inte kan få. Svartsjuka är fruktan av att förlora någonting som vi tycker tillhör oss. Vi äger inte människor till exempel. Svartsjuka har ingenting att göra med att vi älskar en annan person den innebär att vi harmas över att vi inte kan äga eller styra andra människors känslor och handlingar. Dessa negativa känslor skadar inte bara våra förhållanden utan är också skadliga för vår nykterhet om de blir ursäkter för att vi använder droger.
Våra perfektionistiska vanor har ett negativt inflytande på vår förmåga att umgås med andra. Och vad värre är, till slut utestänger vi oss själva och försöker leva i en värld som har konstruerats av och för oss själva. Vi vet av vår erfarenhet genom A.A. att det finns en makt som är större än oss själva som kan hjälpa oss om vi letar utanför oss själva Detta är bara möjligt om vi öppnar våra liv för andra och ber om hjälp när vi behöver.
"Vårt allra första problem är att acceptera våra nuvarande förhållanden så, som de är, oss själva så som vi är, och vår omgivning så som den är. Det är det som är att lägga sig till med en realistisk ödmjukhet utan vilken inga riktiga framsteg ens kan påbörjas."
Att acceptera andra människors fel kan hjälpa oss att acceptera våra egna begränsningar. En "leva och låta leva"- attityd. kommer att vara mer fördelaktig än att anta en kritisk attityd. Att sätta sig in i en annan människas situation kan hjälpa oss att förstå hans problem och motiv. Detta hjälper oss att behålla våra liv i rätt perspektiv och att visa ödmjukhet.
Att dra in andra människor i våra liv kommer att vara svårt om vi agerar som om vi vore perfekta och inte behövde några vänner. Vi kan göra oss tillgängliga genom att inte förneka eller dölja våra brister. Andra kommer att identifiera oss lättare om vi uppträder som felbara på ett mänskligt sätt och genom att dela vår fruktan och våra tvivel med dem inser vi att det är acceptabelt att vara mänsklig. Exempelvis borde inte föräldrar vara rädda att erkänna sina misstag: "Det var fel av mig att bli så arg när Du rev sönder Dina kläder när Du var ute och lekte. Förlåt mig. Jag vet att Du inte gjorde det med flit. Jag är bara orolig att Du gör Dig illa."
Många människor känner skuld inför sina begränsningar och brister. Vi kan hjälpa dem att acceptera sig själva om vi är beredda att dela med oss av våra erfarenheter och erbjuda förståelse och stöd. Som tillfrisknande människor kan vi särskilt beklaga vårt förflutna drogbundna beteende. Vi kan hjälpa oss själva genom att vi vänder oss ut mot andra och försöker finna gemensamma band.
"Vi krävde mer än vår andel av säkerhet, prestige och romans. När det verkade som om vi skulle lyckas drack vi för att vi skulle drömma ännu större drömmar. När vi blev besvikna, även delvis, drack vi för att vi skulle glömma"
Om vi verkligen vill må bättre och leva lyckligare kan vi finna nya tankebanor och sätt att vara som kommer att lätta på det tryck vi känner när det gäller många områden i våra liv. Om vi tror att vi måste ändra på oss kommer vår tro att utgöra grunden för våra handlingar. För att ändra våra attityder måste vi övertyga oss själva om att det är bra om vi antar ett annorlunda synsätt på livet.
Vår uppfattning om andra och våra reaktioner på olika händelser har varit oändamålsenliga därför att de har varit extrema. Våra förväntningar på sakers och tings utgång och hur vi uppfattar andras handlingar gör oss mer upprörda än själva händelserna eller människorna. Vi har fått för vana att "förhemska": "Det är för hemskt att bilen gick sönder." Saker är sällan så hemska som de kan verka. Det är vår tolkning av hur pass viktiga de är som kan vara upprörande. Om vi väljer att betrakta varje situation, det spelar ingen roll hur oviktig den är, som en katastrof kommer vi aldrig att finna någon sinnesro. Det vore bättre om vi sa till oss själva, "Det var förargligt att bilen gick sönder, men det går åtmin-stone att laga den," eller, "Jag önskar att jag hade kommit i tid, men att jag kom,för sent behöver inte innebära att jag är värdelös eller att mitt liv har blivit förstört." Vi borde inte använda detta sätt att ursäkta eller förbättra men vi måste ändå se sanningen i vitögat och acceptera konsekvenserna av våra handlingar. Men det är orimligt att kategorisera händelser i absoluta termer. Att hålla våra liv i rätt perspektiv och undvika att förstora upp händelser utom alla proportioner kan förhindra en massa onödiga kval.
Vi har tagit för givet att om vi kan uppträda så perfekt som möjligt så kommer andra att beundra och älska oss. Vi försöker vinna och behålla denna respekt genom att tänka i absoluta termer "Jag får inte göra något misstag som kan skämma ut mig" "Jag måste sköta mig annars kommer inte mina vänner att tycka om mig." Att tänka i termer som "bör" eller "måste" lägger en tung börda på oss och gör bara att vi känner oss eländiga när vi misslyckas. Om vi kan inse att, hur eftertraktansvärda våra mål än kan vara, så måste vi inte genomföra dem, så kommer vi att upptäcka att vi mår mycket bättre.
Vårt värde som individer mäts inte i hur perfekt vi utför våra handlingar. Vi har alla våra styrkor och svagheter och olika förmågor. Vi kanske misslyckas med en del, men enbart det innebär inte att vi är dåliga människor eller att vi inte kan lyckas vid ett annat tillfälle eller i en annan situation. Även då våra handlingar tycks perfekta skulle det vara klokt om vi kom ihåg att vi är och förblir människor med våra fel och brister.
Perfektion är ett subjektivt abstrakt ideal som stämmer in på få människor. Naturligtvis kan vi finna nöje i det vi åstadkommer som verkar perfekt men det vore dumt att förvänta sig detta slags framgång för jämnan. Om vi ivrigt strävar efter abstraktioner som perfektion och lycka i våra liv kommer vi troligtvis att bli alltför splittrade för att kunna njuta av de mindre glädjeämnena och nöjena som kommer i vår väg. Om vi lever för dagen kommer vi att ta tid på oss för att finna och uppskatta sådana erfarenheter som ger mer glädje och mening åt våra liv än vad några perfekta prestationer skulle kunna ge oss. Det är bra att komma ihåg att det är bara vi som kan mäta vår lycka och framgång. Att lita andra bedöma åt oss innebär att vi skulle försöka anpassa oss efter vad de uppfattar är det rätta för oss.
"Vi varken sprang eller kämpade. Men accepterade gjorde vi, Och då började vi bli fria." Vi gör framsteg när vi försöker bli bättre, inte när vi försöker vara perfekta. Utveckling brukar ske lite i taget över en tidsperiod. Genom att sätta upp blygsammare mål och sänka våra normer kommer vi att må bättre när det gäller våra förmågor och uppträda mer effektivt. Att jobba på ett plan där vi kan vara framgångsrika är mycket mer produktivt än att tvinga oss mot mål som vi inte kan nå. Vår framgång kommer att vara tillräcklig i ett välgjort jobb istället för den spänning och oro som det innebär att ständigt försöka prestera något utanför gränserna till vår förmåga.
Att identifiera det vi gör bra hjälper oss att upprätthålla balansen i våra attityder. Men vi måste också acceptera att vi kommer att göra misstag och att vi kan lära av dem. Vi kanske inte kommer på vad vi behöver veta såvida vi inte tillåter oss att göra misstag så det är lika bra att vi accepterar det som en erfarenhet att lära sig utav och tar vad vi kan få ut av det.
Perfektionister är människor som lever som rika när det gäller prestationer men fattiga när det gäller glädje. Om vi slutar se till det vi har presterat kanske vi upptäcker att vi har haft framgång trots vår perfektionism snarare än på grund utav den. Lycka och framgång bör vara ett levnadsätt, inte ett mål.
Om vi kan överlämna vår vilja, erkänna att vi behöver hjälp och vända oss till andra människor, är det möjligt att vi kan göra de förändringar vi behöver och få uppleva den utveckling som kan hjälpa oss att bli lyckliga och hela människor. Att vara ofullkomliga ger oss tillfälle att lära oss, möta utmaningar, bli bättre människor och glädja oss åt vår förbättring.
