web hosting short URLs photo sharing

Om 1:a Steget

Hej! Nu har du anlänt till en av mina nytillskott. För ganska länge sen tog jag mig tid och skrev ned en del personliga reflektioner om det Första Steget: "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi tappat kontrollen över våra liv". Jag utgick ifrån de understrykningar som jag gjort i boken "12 Steg och 12 Traditioner". Du kanske känner igen det? Jag menar att du som jag också stryker under vissa meningar i AA:s litteratur, sådant som känns extra viktigt för oss, just då, eller sådant som jag bör gå tillbaka till och begrunda. Jag har i denna sammanställning skrivit ned den mening som jag reflekterat över och har sen skrivit ned resultatet. Nåja, ta detta för var det är. En enskild persons uppfattning just vid det tillfälle det skrevs. Jag tänkte att det kanske kan hjälpa någon annan på vägen. Lycka till!

Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.

Välj format nedan:
TEXT, PDF eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!

Reflektioner över 1:a Steget

"Att behöva erkänna"
Det är självklart, men bör ändå sägas, vi behöver erkänna vår totala maktlöshet inför alkoholen. Det är ett måste för att få stopp på denna dödliga sjukdoms obevekliga utveckling, Vi dör om vi inte gör det! När jag ser tillbaka på mitt erkännande så kan jag se att det krävdes att jag fick kunskap om att alkoholismen är en sjukdom samt att jag fick träffa andra alkoholister. Jag ser också att jag hade mina föreställningar om hur en alkoholist är och hur han såg ut. Det var ju en person som inte arbetade och som tillbringade sina dagar på en parkbänk. När jag fick träffa andra alkoholister som inte hade förlorat alla sociala skyddsnät var det lättare för mig. Jag kunde också placera in mitt liv och se mina konsekvenser i Jelineks utvecklingskurva och kunde då se att jag hade de flesta symtom som Jelineks kurva visade. Jag kunde med mitt intellekt ta till mig att jag var alkoholist och det var en bra början.

"Själsligt förvillad av en mani"
Jag tog mitt första glas i mina tidiga tonår. Jag ser idag att alkoholen kom in i mitt liv som en "lösning". Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj där känslor var tabu. Jag minns att jag tidigt kände utanförskap. Jag bar på ett tomrum. Jag dög inte som jag var. När jag träffade på alkoholen så föll jag pladask för den. Förälskad vid första glaset. Jag dög som jag var. Jag blev modig. Även om jag till och börja med inte drack varje dag, så gjorde jag det 1-2 ggr per vecka och jag minns att mina tankar väldigt ofta var koncentrerade på hur jag skulle få tag på pengar till alkohol och var jag skulle dricka densamma. Så redan i tidig ålder var jag upptagen med att att finna lösningar så att jag kunde få möjlighet att supa mig full. Jag ser också att jag aldrig varit intresserad av att dricka ett eller två glas. Jag har varit ute efter berusningen och inget annat. När jag blev lite äldre började mina vänner bli "normaliserade". Det vill säga, de flesta av dem slutade med "festandet". De skaffade sig flickvänner, satsade på utbildning eller började jobba. Jag började tycka att de, mina vänner alltså, var ena riktiga tråkmånsar. Jag började undvika dem, eller rättare sagt de började undvika mig. I ungefär 18 års ålder började jag arbeta på postverket. Jag minns att jag var väldigt misstänksam och mot det paranoida hållet på den tiden. Jag var oftast ensam och drack för mig själv. Jag hade mycket svårt att få kontakt med andra människor. Jag var väldigt rädd för kvinnor även om jag kände mig attraherad av många. Under denna period av mitt liv kan jag idag se hur alkoholen hade invaderat alla mina själsliga funktioner. Jag tänkte mest på hur jag skulle få pengar till alkohol. Jag kände bara kemiska känslor. Var det inte ett lyckorus så var det en svart kolkällare som jag befann mig i. Jag var som sagt var misstänksam. Inga andra människor kunde vilja mig något gott. Jag var uppfylld av min egen väg. Jag kastades mellan hopp och förtvivlan. Jag skulle själv ordna upp mitt liv. Kunde jag inte det så skulle jag göra slut på det. De här perioden var ändå bara en början på 20 års missbruk av alkohol. Det är bra för mig att tänka på detta. Det blir då tydligt för mig att jag varit ett offer för en mani att dricka alkohol. Alla mina tankar, alla mina känslor och alla mina beteenden har varit knutna till alkoholen. Snacka om att ha varit själsligt förvillad!

"Att vi bara genom försynens skickelse kan bli befriade från detta"
Jag har varit beronde av alkohol i 25 år. Jag har aldrig haft någon kraft att försöka sluta på egen hand. Ändå är jag varit en envis rackare när jag sätter den sidan till. Jag började så pass tidigt med alkohol att jag aldrig gjort några nyktra vuxna erfarenheter. Jag håller på att lära mig leva. Jag befinner mig ännu i babystadiet. Ett tag kunde jag bara krypa, men jag kröp till AA! Mitt liv har varit ett långt, långt sidospår. Även om det kan låta förmätet så har jag ibland tänkt att något eller någon ska komma till min räddning. Ca 2 år innan jag blev nykter hade jag en stark andlig upplevelse. Gud visade sig för mig. Jag blev ej nykter av detta men grunden till min vandring till AA hade hade inletts. Under de kommande 2 åren hände saker i mitt liv som blev början till slutet på min karriär som aktiv alkoholist. På mitt arbete fick jag den stora förmånen att tillsammans med mina arbetskamrater träffa en nykter alkoholist som på en temadag om alkohol berättade sitt livs historia. Han nämde inget om AA. Jag sökte i samma veva en internutbildning och fick träffa högsta chefen som förvånande nog inledde intevjun med att fråga om jag hade alkoholproblem. Fast i förnekelsen som jag fortfarande var förnekade jag naturligtvis detta och smutkastade samtidigt mina arbetskamrater som ljög om mig. Min chef, klok som han alltid varit, kommenterade inte detta utan lät mig mala på, avrundade intevjun med att konstatera; Nåja, du får inte gå denna utbildning, du har för stor frånvaro på ditt arbete. Sen sa han något annat som etsade sig fast i mina tankar. "Livet är kort, kasta inte bort det". Ungefär samtidigt hände två andra saker som skakade om mig. En av mina suparkompisar höll på att dö av blödande magsår. En av mina arbetskamrater fick gå ifrån arbetet för att han ej ville göra något åt sina alkoholproblem. Detta skakade om mig. Jag söp dock vidare ett tag till. Alkoholen hjälpte mig slutligen till min botten. Åter igen grep Gud in. Hans budskap var klart och tydligt; "Det här här är den sista gången du dricker!" Efter att jag nyktrat till ringde jag min företagshälsovård och bad om hjälp. På den vägen är det.

"Berövar oss all självständighet och motståndvilja"
Jag började som sagt var med alkohol i tidiga år. Jag kan se hur alkoholen ganska snabbt tog kommandot i mitt liv. Mitt liv har varit inrättat efter alkoholen. Det har formats så att jag ska kunna dricka när jag vill. Alla hinder för detta undanröjs sakta men säkert. Först försvann mina verkliga vänner, attraktionen till kvinnor avklingade, jag isolerade mig från min familj, jag slutade eller fick sparken från jobbet osv osv. Utvecklingen går utan pardon mot isolering och mera drickande. Alkoholen blir viktigare än dina relationer till den du håller kär, din make/maka, dina barn, you name it! Även om våra liv ser olika ut är ändå alkoholismens obevekliga utveckling densamma för oss alla, mot bårhus eller dårhus.

"Accepterat detta oåterkalliga faktum"
Detta oåterkalliga faktum innebär att jag aldrig kommer att kunna dricka som en "normal" människa. Jag lovar mig själv att vara nykter i 24 timmar. Det borde jag väl klara? Att dela upp mitt liv i 24 timmar gör det mera hanterligt. Om suget kommer eller jag mår allmänt dåligt kan jag dela upp mitt dygn i timmar eller minuter. Det fungerar! Jag vet för jag har provat! Det viktiga är att jag ej tar det första glaset. Detta första glas sätter i gång min mentala besatthet, eller utlöser allergin om du så vill. Bäst att låta bli det första glaset! För mig är det viktigt att jag går på AA med regelbundenhet. Jag behöver träffa andra alkoholister. Bland annat för att påminna mig om att jag är en alkoholist. Jag behöver ibland tröst genom att höra andra berätta om svårigheter som jag också har. Det gör mig mindre ensam. Jag är en alkoholist och jag lider av en dödlig sjukdom. Denna sjukdom har drabbat mig både mmentalt, själsligt och andligt. Det är med andra ord en mycket allvarlig sjukdom. Det finns ingen bot mot denna sjukdom. Sjukdomen är dock behandlingsbar. Det första vi bör göra är att ej tillföra mera alkohol. Hur ska vi kunna tillfriskna om vi tillför mer av det gift som långsamt dödar oss? Jag har idag en önskan att ej börja dricka. Det är min övertygelse att om jag skulle börja dricka igen så skulle det inte ta lång tid innan jag hamnar i den botten jag kom ifrån. Vi ska inte lura oss själva och tro att vi får någon respit genom att vara nyktra ett tag. Livet är ju trots allt så mycket lättare utan alkoholen. Det blir bara bättre och bättre. Glöm ej, en dag i taget.

"Att bara det totala misslyckandet kan öppna vägen till frigörelse och kraft"
Vad innebär egentligen första steget? Bland annat det som står i denna mening Jag har misslyckats totalt med mitt liv. Jag har försökt på egen hand och misslyckats. Vad är ett totalt misslyckande? Ett totalt misslyckande kan vara att jag inte kunnat leva. För mig handlar det inte om materiella saker. Jag har inte kunnat ge eller ta emot kärlek. Jag har haft ett stort tomrum inuti mig. Jag har burit på ett mindevärdeskomplex. Dessa ting har hindrat mig från att kunna leva. Jag har varit slagen på förhand. Jag fann dock tidigt en slags bundsförvant, alkoholen. Han stödde mig och hjälpte mig ett tag att stå ut på denna jord. När jag på detta sätt kunde se min totala maktlöshet och att mitt liv bara har rullat på utan någon som helst kontroll så kunde jag se en väg, som andra vandrar, som andra har vandrat, denna väg kallas för AA. Till saken kan jag väl tillföra att jag efter min behandling åkte från mitt behandlingshem med en föreställning om att nu hade jag fixat det. Jag trodde att allt skulle förbli som förut. Jag rasade dock snart ned i en känslomässig botten.

Åratal av uppdämda känslor och instängd ångest kom ur mitt inre. Jag mådde jättedåligt och jag känner idag att denna känslomässiga botten var viktig för mig. Det var då som jag förstod att mitt liv var utom kontroll och hade alltid varit så. Detta var också ett sätt för mig att känslomässigt acceptera min alkoholism. Det var även på ett sätt mitt sammanbrott som fungerande människa. Jag var tvungen att börja om från grunden. Jag klarade inte detta själv. Jag behövde hjälp. Detta fanns och finns fortfarande i AA. Sen denna dag har jag inte behövt ta ett glas! Sen denna dag har jag inte känt ett sug! Jag tror att detta är mycket viktigt. Andra delen av första steget. Det verkar lättare för de flesta att erkänna sin maktlöshet inför alkoholen än att se att de tappat kontrollen över sitt liv. Jag känner för egen del att andra delen av första steget innehåller hemligheten med att få del av den kraft som är starkare än jag själv. Jag önskar att fler kunde se detta tidigare. Om du kan se att du tappat kontrollen över ditt liv och behöver hjälp av AA med hela ditt liv, inte bara alkoholen, så kommer detta öppna vägen till det Andra Steget. Då kommer du också kunna se varför vi behöver en kraft starkare än vår egen för att hjälpa oss att återfå vårat förstånd!

"Ända tills han accepterat sin ödeläggande svaghet med alla dess följder"
Följderna som min ödeläggande svaghet "törsten" gav mig påverkade alla delar av mitt liv. Jag kanske har nämt det förut men det kan vara bra att säga det igen. Alkoholen invaderade varenda cell i min kropp. Den påverkade mitt tänkande, mina känslor och mitt handlande. Jag gjorde saker som stred emot min moral. Jag stal, jag rånade, jag fönedrade mig själv, jag ljög, jag använde våld. Jag bet handen som födde mig. Det är idag mycket viktigt för mig att minnas detta. Om jag imorgon skulle ta ett glas igen skulle detta leda till att jag återigen skulle göra dessa saker, förr eller senare. Envåldshärskaren alkohol visar mig ingen pardon. Han skulle snart få ned mig på knä igen. Sen spelar det ingen roll vilken moral eller karaktär jag än må ha. Det hjälper mig inte. Om det inte hjälpte mig förr, varför skule det göra det nu? Jag som går ofta på möten och som också besöker andra gruppers möten ser ibland (i alla fall verkar det så) alkoholister som har svårt att acceptera sin alkoholism. Vem vill acceptera att man har en dödlig sjukdom? Om min läkare talade om för mig att jag hade cancer så skulle jag nog först inte tro honom. Sen skulle jag nog trots allt förstå den intelektuellt, men jag skulle ha svårt att ta till mig det känslomässigt. Det finns ju ett drag i sjukdomen som kallas för förnekelse. Vi förnekar att vi är alkoholister så att vi kan fortsätta dricka. Just detta kan bli våran död. Det enda som kan rädda oss är att vi erkänner och accepterar att vi är alkoholister och att vi tappat kontrollen över våra liv. Då ska du se att allt blir så mycket lättare. Du kommer att få komma i åtnjutande av en kraft starkare än dig själv som kommer att hjälpa dig att hålla dig nykter.

"Blir vansklig så länge han inte är tillräckligt ödmjuk"
Detta säger mig idag att jag måste kanske för första gången i mitt liv vara sanningsenlig. Jag heter Hans och är en alkoholist. Detta var nog de första sanna orden jag yttrat på mycket länge när jag yttrade dem på mitt första möte. Ödmjukhet vad är detta? Min version av ödmjukhet idag lyder så här: Att veta vem du är och att känna till dina brister och karaktärsfel men att inte låta dig styras av dem. Jag tycker också att jag då har ett mål med mitt liv. För att jag ska kunna forsätta hålla mig nykter krävs det en personlighetsförändring. Ärligheten mot mig själv och andra är själva grunden i programmet. Om jag vet att jag är sjuk, har jag då inte ett ansvar mot mig själv och närstående att ta hand om mig själv på bästa sätt?

"Principen att vi inte finner någon varaktig kraft föränn vi erkänner vårt fullständiga misslyckande..."
Det finns alltså en varaktig kraft som kan hjälpa mig? Jag måste alltså erkänna mitt fullständiga misslyckande? Här står det svart på vitt! Vad är då mitt fullständiga misslyckande? Har vi varit inne på det förr? Det gör inget för detta känns så viktigt! Mitt fullständiga misslyckande är att jag har blivit besegrad av alkoholen och att den har tagit över kontrollen över mitt liv. Vi måste alltså ödmjuka oss och erkänna oss besegrade. Vi måste släppa in en kraft starkare än oss själva. Dessa människor som sitter på mötena som säger att de varit nyktra en längre tid, kan de vara den kraften? Hur lyckas de? Har du frågat dem? Jag vet att de gärna svarar på dina frågor! Jag hade under de sista åren av mitt drickande en stark känsla av att jag inte hade någon kontroll över mitt liv. Jag upplevde det som om jag satt i en biograf och såg mitt liv spelas upp framför mina ögon. Mitt liv var filmen. Jag var inte med i filmen. Jag var inte en av skådespelarna. Jag var inte ens en statist. Jag var en åskådare till mitt eget liv. Det rann förbi. Sen jag kommit till AA:s gemenskap känner jag att jag håller på att återerövra mitt liv. Detta sker med hjälp av AA-mötena, AA:s Tolv Steg, min sponsor och en kraft starkare än jag själv. Jag kallar denna kraft för Gud. Det är mitt val. Du behöver bara erkänna dig besegrad från ditt hjärta, utan förbehåll och inse att du tappat kontrollen över ditt liv så kommer denna fantastiska kraft finnas tillgänglig för dig också.

"Så fick vi höra, att när det gäller alkholen så var just självförtroende allt annat än bra, det var helt enkelt till nackdel"
Hur många gånger har inte en alkoholist försökt sluta på egen hand? Hur många gånger har du inte fått höra att du ska ta dig själv i kragen? Det är en brist i karaktären! Såna här uttalanden har vi hört. Det får vi nog ha överseende med när vi vet att sjukdomsbegreppet inte är så välkänt. Det handlar alltså inte om att pumpa upp sig med självförtroende och sen gå ut i ringen igen? Nej, så är det inte som tur är! Har du nån gång bett om någonting för att du verkligen behöver det? Jag menar nu inte materiella ting. Om jag verkligen behöver någonting för att rädda mitt eget liv så är jag då inte beredd att gära en del uppoffringar? I detta fall krävs att jag gör avkall på jag ensam kan klara av att sluta dricka. Jag behöver hjälp av andra nyktra alkoholister. Jag behöver träffa dem ofta. Jag behöver lyssna på dem. Jag behöver deras hjälp.

"När dessa anammade AA:s principer med samma iver som en drunknande griper efter en livboj lyckades de nästan utan undantag"
Jag har hört en del AA-medlemmar säga: "AA finns för dem som vill ha AA". De som allra mest skulle behöva AA hittar kanske inte dit för att de inte vill ha AA. Så är det nog. Varför vet jag inte. Vad jag vet för egen del är att när jag kom till AA hade jag nått min botten. Jag var så utled på mig själv, mitt liv och trött på alkoholen. Jag var redo för en förändring. Allt annat var bättre än det jag hade, åtminstonde kände jag så. Jag tror att just detta är en viktig springande punkt. AA blev min livboj. Utan AA hade jag gått under. Jag var beredd att göra allt får att bli befriad. Saken blev inte sämre utav att jag kände en känslomässig samhörighet. Jag erfor även en känsla av att jag hittat hem efter ett livs sökande utan resultat.

"Därför att de inte kunde erkänna sin hopplösa situation"
Mitt liv var verkligen hopplöst när jag kom till AA. Jag hade tappat all livsglädje. Jag drack för att glömma. Framtidstro vad var det? Framtiden skrämde mig. Jag kände på mig att mitt liv höll på att barka ordentligt åt skogen men kunde inte göra något åt det. På jobbet höll mina arbetskamrater på att tröttna på mig. Jag var på jobbet 1-2 veckor åt gången, sen hade jag en supperiod som varade ca l vecka och då var jag inte på jobbet. Jag gick till systemet mest av en vana samt för att jag var beroende. Mina supperioder dominerades av en berg och dal bana känslomässigt. Ibland levde jag i en slags drömvärld där inget kunde skada mig och där andra människor beundrade mig. I botten av dessa perioder fanns bara bitterhet, självömkan och en massa ilska som jag projicerade på min omgivning. Jag gick mest och bar på min ilska inombords och tänkte då inga snälla tankar om min omgivning. Jag svor för mig själv och förbannade också ofta mig själv. Någonstans förstod jag att detta inte kunde fortgå. Jag ville faktiskt bli befriad från mitt eget slaveri. Det behövdes dock att jag själv tog det första steget och bad andra människor om hjälp. Detta var ett sätt för mig att erkänna min hopplösa situation.

"Första steget innebär ju ett erkännande att vi förlorat kontrollen över våra liv"
Jag kan idag hålla med en del nyktra alkoholister som säger att förlora kontrollen över sitt liv bland annat kan innebära att jag förlorat min moral. Detta innebär för mig att jag gjorde saker och ting under min aktiva tid som jag aldrig skulle ha gjort innan sjukdomen drabbade mig eller som jag aldrig skulle kunna göra nu i mitt tillfrisknande. Jag minns att jag 1982 var med om att supa en handikappad man under bordet och stjäla hans plånbok, pengarna använde jag för att finansiera mitt eget drickande. Jag minns även att jag stal värdesaker på mitt arbete under tonåren, jag åkte fast, och detta på min mors arbetplats, om detta nu inte var nog, så hade min mor ordnat detta arbete till mig. Tack vare omtänksamhet mot min mor, så valde arbetsgivaren att inte sparka mig, jag fick säga upp mig själv. Jag kan idag säga att, med den obevekliga utvecklingen som sjukdomen alkoholism innebär, höll min moral långsamt men säkert på att upplösas inifrån. Jag flyttade då och då alltid fram gränsen för vad jag ansåg mig kunna göra för att få tillgång till medel så att jag kunde fortsätta missbruka. Jag anser idag att det är tack vare Gud som jag inte hamnat i värre klammeri med rättvisan.

"Genom att se tillbaka på vårt eget drickande framgick det att vi tappat kotrollen över utvecklingen långt innan vi själva insåg detta. Drickandet var inte enbart en vana utan i själva verket början till en tilltagande ödesdiger utveckling"
Låt oss först titta lite på denna första mening. Vad menas? Gud vet. Jag tror! Ett litet skämt kanske, men ack så sant. Nåja låt mig få göra ett litet försök i alla fall. Jag är uppväxt i en dysfunktionell familj. Vilket kortfattat innebär att den familj jag växte upp i inte fungerade riktigt som den skulle. Min uppväxt var i stort sett bra, materiellt. Min morfar var alkoholist, vilket innebär att min mor växte upp i en familj som anpassade sig efter en alkoholists känsloliv eller brist på känsloliv. Nyktra alkoholister i AA brukar säga att för få bibehålla sin nykterhet och få vara nykter med kvalité så krävs en personlighetsförändring. Varför detta nu då? Som jag ser det så påverkar alkoholen en alkoholist på alla nivåer. Mina känslor ersätts med kemiska. Mitt tänkande förändras. Mina tankar kretsar mer och mer runt alkohol och hur jag ska kunna tillgodose mina behov. Mina beteenden förändras. Jag blir mer och mer egoistisk, mitt drickande är det viktigaste. Jag börjar ljuga. Jag kan till och med bli våldsam. Detta var bara en liten smula utav det som min mor växte upp med. Vore det att överdriva om jag skulle våga påstå att hon blivit präglad av sin uppväxt och kanske till och med själsligt skadad. Min mor är vad jag i dag skulle kalla medberoende. Med detta i bagaget träffade min mor min far. Utan att gå in mera på hennes eller min barndom så försökte jag med denna lilla historia förklara vad en dysfunktionell familj kan vara. Jag är idag övertygad om att i sjukdomens natur finns en svårighet att hantera känslor. Jag har så långt jag kan minnas alltid varit mest intresserad av att känna "intet". Detta kan nog bero på att jag så länge jag kan minnas alltid burit på en känsla av att inte duga. Ett slags mindevärdeskomplex som gjort att jag varit tvungen att prestera saker för att duga. Helst har jag också alltid velat vara bäst på det jag skulle göra, om detta inte gick valde jag att helt enkelt inte göra något alls. Med detta i ryggsäcken gick jag som ung pojk in i tonåren. Tonåren ja, en sån svår tid för de flesta människor. Vi är inte längre barn men inte heller ännu vuxna. Det är väl ändå här som vi ska förbereda oss för vuxenvärlden. Då i de tidiga tonåren träffade jag på alkoholen. Det blev kärlek vid första ögonkastet. Alkoholen förändrade mitt känsloliv. Jag fick mod att göra saker. Mitt mindevärdeskomplex försvann när jag var berusad. Jag kan också se idag att jag från allra första stund var ute efter berusningen. Det var det viktiga. Alkoholen hjälpte mig innan den började stjälpa mig. I takt med att tiden gick så blev alkoholen viktigare och viktigare i mitt liv. Den började ta över. Alkoholen började bli viktigare än mina relationer till andra människor. Jag valde oftare och oftare bort gemenskap med andra människor. Istället ville jag vara hemma och dricka ifred. Om jag ibland hamnade i sällskap eller på en fest så var mina tankar ofta koncentrerade på hur jag skulle kunna komma därifrån för att jag skulle kunna dricka i min takt. Jag försöker här kortfattat beskriva alkoholismens obevekliga utveckling, den leder mot ökad isolering och sen vidare mot psykisk sjukdom eller för tidig död. Detta är fakta och inget försök till skrämselpropaganda. Detta är inte enbart en vana utan början på en tilltagande ödesdiger utveckling.

"Under alkoholismens tvång drivs vi till AA och där upptäcker vi hur ödesdiger vår situation är. Då och först då blir vi lika mottagliga för övertygelse och lika villiga att lyssna som en döende. Vi är beredda att göra allt för att bli befriade från den obarmhärtiga anfäktelsen"
Det år ju så att jag drevs till AA mer eller mindre mot min vilja. Min sociala situation innebar mer av mer av isolering och ensamhet. Jag hade börjat missköta mitt arbete mer och mer. Mitt inre var en stort svart hål. Jag hade helt enkelt fått nog! Men det är viktigt för mig att påpeka om någon hade hittat en mindre krävande väg så hade jag nog provat den. När jag kom i kontakt med AA så fick jag lära mig att jag led av en dödlig sjukdom, nämligen alkoholism. Jag fick också reda på att det fanns 12 steg för att hjälpa mig att tillfriskna. Jag fick träffa andra alkoholister som var nyktra och som hade något som jag ville ha, nämligen; sinnesro. De verkade ha bra liv och pratade öppet om sig själva och hur de tacklade livets prövningar. För mig är det viktigt att minnas att jag är en alkoholist och att jag är maktlös inför alkoholen och att jag tappat kontrollen över mitt liv. Då och först då blir jag mottaglig för den fasta övertygelsen att jag behöver hjälp av en kraft starkare än mig själv för att kunna återfå mitt förstånd. Det är ju så att det är denna "högre eller starkare kraft" som hjälper oss att hålla oss nyktra samt att tillfriskna. Tillfrisknandet kan ej fortgå utan att jag gör uppoffringar. Uppoffringen i Steg 1 ligger i att jag är villig att kapitulera och erkänna att jag misslyckats med mitt liv. Jag är nu villig att inse att mitt ego inte kan hjälpa mig mera. Mitt ego måste tas ifrån den makt den haft över mig. Jag kanske kan säga att de övriga stegen i programmet går ut på att minska min egocentrerade livsintällning. Vi måste ge upp vårat ego eller så blir den våran död!