web hosting short URLs photo sharing

Livshistorier

Hej igen! Nu har du kommit till en sida där du kan få möjlighet att läsa två stycken nyktra alkoholisters berättelser om sig själva. Detta påminner onekligen mig om en händelse för ca 8 år sen. På min arbetsplats hade vi fått en ny chef som efter ett tag ansåg att det vore en bra idé att ha strategi för att ta hand om anställda som hade drogproblem. Sagt och gjort. Han skickade bland annat all personal på utbildning ifrågan. Jag och mina närmaste kompisar på jobbet fick under en heldag höra på föreläsningar och annat. Det visade sig att mannen som höll i programmet var en nykter alkoholist. I slutet av dagen kom det dit en ung kille som berättade sin livshistoria för oss. Fram till denna stund hade jag ej kunnat ta till mig att detta handlade om mig. Men när denna kille började berätta om sig själv, rakt upp och ned utan några krusiduller, bröts min förnekelse. Jag kände mig illa till mods. Men Gud vad jag kände igen mig! Det skulle behöva gå ett par år till innan jag blev nykter men jag är idag övertygad om att denna händelse hjälpte mig på traven. Det mest fantastiska är att jag träffat denna man på AA och att jag kunnat framföra min tacksamhet till honom. Jag träffar honom fortfarande då och då. Nu åter till denna sida. Först kommer en livsberättelse som heter Min Story, efter den kommer min kontaktmans berättelse: Ett tåg mot avgrunden. Tack för den! Nej nu är det dags att läsa!

• min story
• ett tåg mot avgrunden

Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.

Välj format nedan:
TEXT, PDF eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!

Min Story

Jag föddes 1955 i Upplands Väsby norr om Stockholm. Jag har 3 st syskon. En 5 år äldre halvsyster,som växte upp med oss. En tre år äldre bror. En ett och ett halvt år yngre bror. Jag tycker idag att min uppväxt i stort var bra och trygg. I alla fall utifrån ett materiellt perspektiv.Jag upplevde mig tidigt som en annorlunda person. Det tycktes mig som om jag inte riktigt passade in i de sammanhang där jag borde höra hemma. Tidigt i min barndom så fann jag en tillflyktsort i min fantasi.Jag byggde drömslott och flyttade ofta in i dessa också. Ett mönster som skulle följa mig under mitt liv. Jag hade som barn svårt att stå för vad jag gjorde. Jag ljög eller kom med undanflykter. I min uppväxt så var känslor inget man talade om eller visade. Min far var ofta inte hemma. Han arbetade.Min mor var hemma med oss barn till det av vi yngre barn kom upp i skolåldern. Min morfar var alkoholist. Han nyktrade till på äldre dar tack vare Länkarna. Jag har diffusa minnen av honom. Han dog när jag var 12 år. Att börja i skolan blev en höjdare för mig. Jag tyckte mycket om de första 5 åren. Jag var mycket vetgirig och hade så vitt jag förstår i efterhand inga större problem i skolan. Vi flyttade dock runt en del under senare delen av min barndom. Detta gjordes på grund utav att min far fick arbete på annan ort. 1966 flyttade vi ned till Småland. Många i familjen vantrivdes. Jag fann mig dock ganska bra tillrätta. Det varade dock inte så länge. Efter knappt ett år bar flyttlasset i väg igen. Denna gång upp till Stockholm igen. Så 1967 kom vi till Handen. Jag började i en sjätte klass mitt i ett läsår. Detta var tufft. Det gick en tid i början då jag under en kortare tid var utsatt för mobbing. Det gick dock snart över. I denna veva provade jag att dricka alkohol för första gången.

Jag blev som så många andra grabbar, jättefull! Jag minns inte hur lång tid som dröjde till nästa gång jag drack och det är väl inte egentligen så viktigt. Jag fortsatte dock att dricka emellanåt. Jag blev ofta kanonpackad. Detta var ju på mellanölets tid så att få tag på alkohol var ju inga problem. Vid denna tid, i trettonårsåldern så drack jag ihop med en jämnårig kamrat. Vi brukade handla ett sexpack handgranater per person. (för er som inte var med på denna tid eller inte minns så var handgranater flaskor på 28 cl) Vi drack ölen i källarlokaler eller hemma hos min kompis, hans mor arbetade ofta, så där kunde vi vara ibland. Vi blev oftast väldigt berusade och brukade då ställa till med sånt som hör den åldern till. Jag minns att jag brukade vakna till framåt eftermiddagen och då var det ju dags att gå hem. Jag var ofta rädd att mina föräldrar skulle komma på mig. De gjorde inte det. När jag var 15 så hjälpte min mor mig att få ett arbete på de varuhus hon arbetade på. Jag arbetade på lördagar och ibland på söndagar. Jag fick veckolön. Dessa slantar spenderades på alkohol. I skolan så började saker och ting barka åt skogen. Jag var mycket otrygg och hade koncentrationssvårigheter. Mina betyg föll som en sten i vatten. Rakt nedåt. Mitt snitt i sjuan var 1,9. Tiden gick och mitt drickande blev vanligare. Vid arton års ålder flyttade jag hemifrån och då började min första utförsbacke.

Jag hade ju nu slutat skolan efter att ha genomlidit 2 år i gymnasiet. Jag hade börjat jobba på postverket. Jag började nu vid denna tid isolera mig alltmer. Jag satt hemma och drack för mig själv. Jag hade också börjat ta en annan drog, men det ska vi ej gå in på här. I början av min anställning så skötte jag mig. Kom i tid, hade minimal frånvaro. Efter ca tre-fyra års anställning, hade jag börjat umgås med andra alkoholister på mitt arbete. Detta gjorde att jag började dricka på arbetet, i mån av att pengarna räckte till. (Att jag började dricka på arbetet berodde förstås på att jag var en törstig typ, ingen hällde ned alkoholen i min strupe!) Min normaldos var en 6-8 starköl på ett sextimmars arbetspass. Jag såg naturligtvis till att jag hade alkohol tillgängligt så att jag kunde fortsatte dricka efter arbetstid. Jag började vid denna tid få problem att ta mig till arbetet överhuvudtaget. I slutet av sjuttio-talet och början av åttio-talet så kunde jag vara frånvarande från arbetet en vecka eller två utan att sjukskriva mig. Detta höll ju inte i längden. 1981 så fick jag ett brev i från arbetsgivaren, detta brev damp ned i min brevlåda vid en tidpunkt då jag mådde väldigt dåligt. I brevet framgick det att jag skulle vara så vänlig att komma till arbetsplatsen om jag ville ha kvar jobbet! Jag kunde även kryssa i en ruta så var jag uppsagd. Jag valde det senare alternativet. Kanske gjode jag det därför att jag inte hade supit färdigt. Nåväl där var jag nu utan arbete. Stackars mig! Nu började ett helt år av arbetslöshet, kontinuerligt supande varje dag, bakfyllor, visiter i fyllfinkor, ja ni känner igen det.

Under denna tid hade jag flyttat in i en andrahandslägenhet på Södermalm. Jag åkte i stort sätt ut till Handen varje f.m. Det var ju där som jag kände folk. Alkoholister som jag. Jag minns att jag mådde mycket dåligt under detta år.Jag vaknade fyllsjuk varje morgon. Ibland visste jag inte hur jag kommit hem. Det som gällde på morgonen var att se till att få i sig alkohol så fort som möjligt. I och med att jag var arbetslös så hade jag varit tvungen att gå till sociala för att få pengar till hyran samt till mat. Pengarna jag fick gick ändå för det mesta till alkohol. Jag började också bli halvkriminell. Jag snattade i butiker, sånt som jag kunde sälja. Pengarna gick till alkohol förstås. Jag var också med om att råna en handikappad kille. Det var nog bottenmärket som jag nådde denna tid. Hur det än var så fick jag i slutet av 1981 en kallelse till sociala. De hade fått meddelanden från polisen på grund utav att jag tagits för fylleri vid ett flertal tillfällen. Denna kallelse från sociala kom en dag när jag hade nått ett bottenläge i mitt mående. Jag gick dit. Jag minns också att jag ej hade betalat hyran på ett par månader. Jag mötte en ung socionom. Hon kom snart till skott. Hade jag alkoholproblem? Jag drog på det en stund men till min förvåning så sa jag efter ett tag, att det hade jag nog. Hon fick mig att gå till Maria för att ta antabus. Det var ett krav för att de skulle hjälpa mig med hyrorna jag låg efter med. Efter inte så lång tid, började jag manipulera och lura mig själv. Javisst jag tar antabus. Då kan jag väl ta min andra drog istället? Jag dricker ju inte, eller hur? Detta höll jag på med ett tag och började också sluta gå på Maria och ta antabus då jag snart insåg att de ej kollade om jag gick dit överhuvudtaget. Mitt mående blev ej bättre. Efter en tid så insåg jag på något sätt att den enda jag lurade var mig själv. Jag hörde mig själv erkänna för socialtanten att jag lurat dem under en längre tid. Jisses! Detta satte fart på kvarnarna på sociala. Det gick inte alltför lång tid innan de skickade iväg mig på en behandling. Detta var i början av 1982.Tjugosju år gammal ramlade jag in på ett behandlingshem utanför Eskilstuna. Låt mig få säga att detta ej var en tork. Det var ett s.k. terapeutisk samhälle. I början var det nästan outhärdligt att inte vara drogpåverkad. Med tidens gång gick det snart lite lättare. Jag stannade där i tolv månader. Idag anser jag att jag fick lära mig en del bra saker där. Jag var drogfri i en månad efter denna behandling. Tio långa år till skulle behöva gå.

Efter denna "resa" så hamnade jag i Skåne. Jag skulle hjälpa till att starta ett liknande behandlingshem som det jag varit på. Vi åkte ned jag och sex-sju kamrater. I början bestod det mesta av att måla och tapetsera stället. Det var en herrgårdsliknande byggnad men i mycket dåligt skick. Chef för stället var en nykter alkoholist. (nåja det skulle senare framkomma att han i själva verket ej var så nykter!) Huvudman för stiftelsen som drev stället var ett par länkföreningar i Skåne. Alltefter som tiden gick så började mina kamrater droppa av en efter en. Ett par tog återfall. Några längtade upp till Stockholm igen. Min närmsta vän började med sitt Heroin igen och hamnade på Malmökåken. Vid ungefär denna tid så fick jag för mig att jag skulle prova att ta mig ett glas igen. Hade jag inte varit nykter ett tag? Nog skulle väl jag kunna dricka socialt. Danmark ligger nära kära läsare! Som ni säkert förstår så blev det en och annan tur över sundet. Men jag tänkte att jag skulle berätta hur det gick till när jag drack efter mitt uppehåll. Jag åkte sonika in till närmaste bolag, köpte mig tre flaskor vin, åkte hem och bälgade på egen hand i mig dessa flaskor en fredagkväll. Detta var att dricka socialt! Snacka om att vara sjuk! Denna min första fylla på ett tag satte igång karusellen igen. Jag orkade att jobba på hemmet i ca ett år. Något hade också hänt med mitt dryckesmönster. I stället för att dricka varje dag så drack jag nu ett par, tre dagar i stöten. Alltid med fruktansvärda bakfyllor som en följd av detta. Det var väl inte så konstigt? Jobbande på ett behandlingshem och sen hem och supa på helgerna! Dettta höll ju inte speciellt lång tid. Jag tänkte att något måste göras åt situationen. Varför inte en geografisk flykt? Jag flyttade upp till Stockholm igen!

Väl uppe i Stockholmstrakten igen så flyttade jag hem till mina föräldrar igen. Detta vid 30 års ålder. Jag skaffade mig ett jobb på psyket. Det krävdes ingen egentlig erfarenhet för detta jobb. De verkade vara glada att någon var intresserad överhuvudtaget. Detta hände anno 1985. Jag fortsatte mitt periodsupande. Hur kunde jag annat? Maktlös inför alkoholen som jag var. Nu började även känslor av utanförskap göra sig påminda igen. Dessa känslor hade jag känt från och till men nu blev de aktuellare än vanligt. Jag var nu i trettioårs åldern och märkte hur människor i min omgivning hade barn och familjer. Alla utom jag verkade det som! Mitt supande förvärrades men periodvis var nu min stil. Jag började då och då sjukskriva mig på måndagarna. Bakfull förstås. 1987 skedde en viktig sak på mitt arbete. Vi fick en ny chef. Han var en person med stort mod och stora visioner. Detta gjorde att jag beslutade mig för att jobba kvar. Min chef skulle senare visa sig vara en nyckelperson i min väg till nykterhet. Mitt drickande skötte jag på egen hand. Jag hade sen flytten till Stockholm snart ordnat en egen lägenhet igen. Jag drack oftast till jag somnade av utmattning i soffan i mitt vardagsrum. Snacka om att ha parkbänken i mitt vardagsrum! Jag hade sen en längre tid börjat med återställare. Det första jag gjorde en lördagmorgon var att gå upp och öppna kylskåpet. Fanns där något drickbart? Om det fanns så var jag inte sen att öppna den burk eller butelj som inte länge till stod oöppnad i kylskåpet. Så var jag snart full igen. Jag brukade också allt som oftast ta ur telefonjacket. Min mor hade en underlig förmåga att höra på min röst om jag hade druckit. Detta gillade jag inte. Om jag svarade så ljög jag i alla fall. Om jag har druckit? Nä,vet du vad! Jasså du hör det? Nåja ett par öl kanske. Mitt arbete blev mer och mer lidande. Min frånvaro ökade dramatiskt de sista åren. Mina perioder blev längre och kom tätare och tätare. Detta var början på slutet.

Under mina sista år av alkoholdrickande hände en del saker som fick mig att nå min personliga botten. För det första hade jag nått till ett stadium där jag var oerhört trött på att supa och på mig själv. Jag ville ha en förändring. Jag sökte under denna tid en internutbildning och fick träffa min chef för en intervju. Vad hände? Jo han inledde intervjun med att fråga om jag hade alkoholproblem! Jag förnekade detta och började att prata skit om mina arbetskamrater som så elakt förtalade mig. Han som är en klok man, gick inte in i några diskussioner med mig. I stället sa han lungt att jag ej skulle få gå denna utbildning därför att jag hade för hög frånvaro. Detta var svårare att förneka! Han avslutade sen vårt möte med att säga följande ord till mig; Glöm ej bort att livet är kort. Dessa ord fastnade i min hjärna och for runt i mitt huvud. Jag kunde ej räkna ut vad han menade men dessa ord, men de förföljde mig under en längre tid. Ungefär samtidigt så höll en granne och suparkompis på att dö på grund av blödande magsår orsakat av för stort alkoholintag under för lång tid. Detta skrämde mig. När skulle det bli min tur? Så kom då de dagar då jag skulle dricka min senaste dos av alkohol. Jag minns det väl. Jag hade genom en annan grannes försorg kommit i besittning av två och en halv liter superbt hembränt. Detta kom jag hem med en fredags kväll. Jag stövlade in med flaskorna i en påse. Ställde dessa på köksbordet, då det plötsligt hände något inuti mig. En röst sa till mig; Detta är det sista du dricker. Jag hoppade naturligtvis till. Vad var nu detta? Hade jag slutligen förlorat mitt förstånd? Nåja jag var törstig och fann mig snart tullande på detta utmärkta hembrända. Ovan som jag var med att dricka sprit, jag drack mest öl och vin, så tog det två-tre dar att tömma dessa buteljer. När jag hade kvicknat till efter några dagar så ringde jag, utan att jag planerat det så noggrant, upp min företagshälsovård. Jag bad om hjälp. Jag hörde mig själv säga att jag hade alkoholproblem. Jisses! Jag kom ganska snart i kontakt med en bra och erfaren alkoholläkare. Hon visste hur hon skulle bemöta mig. Denna underbara människa hjälpte mig till en Minnesotabehandling som min arbetsgivare betalade. Nu hade mitt liv börjat ljusna ordentligt.

På behandlingen hörde jag många föreläsningar. Jag fick träffa nyktra alkoholister som verkade så nöjda med sig själv och sina liv. Jag fick veta att alkoholism är en sjukdom och att jag var sjuk. Sammanfattningsvis kan jag väl idag säga att jag på behandlingen kunde ta till mig första delen av Första Steget. "Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen, att vi förlorat kontrollen över våra liv". Något annat viktigt hända också, vi åkte nämligen på AA-möten under dessa 6 veckor som behandlingen varade. Jag gillade AA-mötena från allra första början. Det kändes som om jag hittat hem på mina första möten. Jag slapp känna mig ensam. Det fanns andra som berättade om sina svårigheter och även positiva saker. Sen denna tid har det hunnit gå några dagar. Jag har idag ett mycket bra liv. Det är kul att leva nykter. Alla dagar är förstås ej en dans på rosor. Men mina sämsta dagar nuförtiden vill jag ej byta bort mot mina bästa under min tid som aktiv alkoholist. Jag har funnit en mening med mitt liv. Att försöka leva en dag i taget och att försöka förbättra mina relationer till andra människor lite mer varje dag. Idag står jag på egna ben, för första gången i mitt liv. Må vara att det sker tack vare AA, men det är ingen skam att det är så. I dag är jag glad att jag kan inse att jag behöver hjälp. Alkoholen är listig, falsk och stark. Om du vill ha vad jag nu har och vad miljoner andra har, världen runt, så ta dig till ett AA-möte och bilda dig en egen uppfattning om det kan vara nåt för dig. Den enda faran som du möter är troligen risken att du blir nykter! Du kommer få möta kvinnor och män som kommer låta dig vara ifred om du vill det, eller så kommer de berätta för dig hur det var för dem, om du vill det. Lycka till blivande broder eller syster. Välkommen till ett nytt liv och en underbar gemenskap under AA:s beskyddande hand. Åter igen välkommen!

Ett tåg mot avgrunden

Jag föddes på Söder i Stockholm 1955, och skall i dagarna fylla fyrtio år - mer välmående än någonsin i mitt liv. Men "vägen" hit har inte varit lätt. Mina 7 första levnadsår har jag nästan helt förträngt, förutom enstaka minnen från 5-årsåldern, då min tvillingbror och jag bodde hos ett par i Umeå som ville adoptera oss. Min mor och far låg i skilsmässa efter ett stormigt äktenskap - med alkoholen som en bidragande orsak.

Den känsla jag förnimmar bäst av min barndom är rädsla - en ständig oro i min själ - så jag klev tidigt in i en fantasivärld för att slippa vara med i verkligheten. Jag kan inte påminna mig att jag någon gång under min uppväxt fått en kram av min mor och jag och mina bröder fick en uppfostran som liknade 30-talets stränga regelverk. Jag fick ständigt höra att jag inte dög något till, och att mina önskningar och vad jag tyckte och tänkte var ointressant så länge jag inte var myndig. Jag lärde mig mao tidigt att svara och vara som jag trodde att min mor ville att jag skulle vara.

När min mor och min nye styvfar frågade om vi ville flytta till en villa så blev naturligtvis svaret ja, trots att det sista jag ville var att flytta från alla kompisar. Jag hade blivit 11 år då flytten blev av. När jag kom till den nya skolan, var jag inte sen att förklara för alla hur bra jag var i idrott, att jag varit skyttekung i min förra skola osv..osv. Men sanningen, att jag var urusel i sport, kom ju ganska snart fram, med oerhörda skamkänslor och förakt från mina klasskamrater som följd.

På detta sätt gick min ungdomstid - ständigt levandes i en drömvärld som jag "flyttat" in i med hela min själ. Jag var med i olika politiska rörelser utan att veta ett dyft vad jag pratade om - ständigt sökande en identitet. Min rädsla för min mor var bestående och en specifik händelse, som av sakens natur återkom ofta, kommer jag ihåg klart: Jag stod i mitt rum, darrande av rädsla, och samlade kraft för att fråga om jag fick gå ut. Jag kunde stå så i timmar - tvekandes - för min mors humör var verkligen labilt. Det slutade ofta med att jag gav upp, för att apatiskt lägga mig på sängen.

Varför denna utstuderade beskrivning av min mors brister. Jo, det skulle visa sig senare att jag skulle "utveckla" samma sorts brister i mitt beteende under den senare delen av min alkoholism. De beteenden jag hatade som mest hos min mor - var just sådan jag själv blev - och än värre. Jag har idag förlåtit min mor - och mig själv - då jag idag vet att hon bara är en produkt av sin uppväxt som jag av min. Men jag behövde 3 års nykterhet och mycket och enveten bön för att nå fram till förlåtelsen - och lämna bitterheten bakom mig. Jag drack första gången då jag var 15 år gammal. Jag hade tagit mig till mina barndomsvänner på moped, och vi gick upp till en alkoholist. Minnet jag har av den händelsen är att mattan försvann under mina fötter och att jag satt gapskrattandes på golvet. Jag ÄLSKADE alkoholen från det första glaset - och vad den gjorde med mig. Hur jag kom hem denna dag har jag fortfarande ingen aning om.

Jag började umgås med "flummare" och en helt ny värld öppnade sig framför mig. Det var som att efter ha sett svartvita filmer i åratal plötsligt se en färgsprakande film rullas upp. Här kramades folk, brydde sig om varandra och hade någonting gemensamt: Alkoholen och drogerna. Jag hittade en identitet och började leva livet. JAG HADE HITTAT LÖSNINGEN!! Jag var fortfarande fylld av mindervärdeskänslor och oro, men jag kunde nu dölja dessa på ett bättre sätt än tidigare. Ölkassen - den ständige följeslagaren - var jag vid denna tidpunkt inte medveten om. Den bara fanns där! Skolan blev ointressant - nu skulle det levas livet. Mina vänner från skolan försvann någonstans i dimman - och jag flyttade in i min drömvärld nummer 2. Mina vänner såg mig förvandlas från en "mes" till en fullfjädrad missbrukare på mycket kort tid. Min mor och styvfar slängde ut mig efter att jag slutat skolan 17 år gammal, så jag tog min resväska och flyttade hem till min far som bodde i en omodern etta i Vasastan. Mönstringen till det militära slutade med frisedel, till min fars stora besvikelse. Han var nämligen Frivillig i Finska Vinterkriget - och kunde inte riktigt förstå sonens attityder.

När jag skall bli 20 år hittar jag ett jobb som passar mig som handsken - på ett statligt verk som truckförare. Här jobbar många med alkoholproblem så jag flyter snabbt in i gänget. På somrarna tar vi långa raster i den närbelägna parken, där vi dricker mellanöl och röker hasch. När jag väl jobbar, jobbar jag som en slav - och blir även berömd för min arbetsinsats av arbetsledarna. Att jag aldrig kommer i tid på morgnarna ser dom mellan fingrarna på - jag är ju en hejare på att jobba när jag är där. Men.. när jag jobbat där några år märkte jag att mina jämnåriga kamrater gick till Systembolaget för att köpa brännvin på 9-rasten. Det fick mig att tänka: Här kan man ju inte jobba kvar...då blir man ju alkis!!! Att jag under samma tid drack mellanöl, rökte hasch och även idkade försäljning av diverse droger var ju fullt naturligt i mina ögon.

Jag bytte jobb..till ett servicejobb i samma företag, med skiftgång. Då skulle jag ju inte kunna dricka varje kväll, tänkte jag. Att jag sedan skulle få oanade möjligheter att dricka vidare i andra städer och på andra tider kunde jag ej se. Jag upptäckte det kvinnliga könet väldigt sent - livrädd för kontakt. Detta skulle alkoholen hjälpa mig med också så småningom - och jag betedde mig som en kanin under några år - ständigt sökandes trygghet i en annan människa.

Mot kvinnor som jag hade starka känslor för, betedde jag mig som ett svin. Jag trampade på dom i syftet att få känna mig överlägsen. Jag missunnade dom både kärlek och pengar. Jag pendlade hela tiden mellan känslor av att vara ingenting värd - och trodde jag skulle bli övergiven - och känslan av att vara den ojämförligt bäste killen på denna jord. Bakfyllorna blir värre och värre, ekonomin blir sämre och sämre.

26-27 år gammal vågar jag inte gå 30 meter över gatan till Systembolaget, utan går 10 meter för att köpa folköl istället på Seven-Eleven. Detta pga av fobier, ångest och en oerhörd rädsla för människor. En geografisk flykt från Söder till en förort UTAN systembolag och en ökande isolering följer på att jag fortsätter att dricka, fast jag lovar mig själv gång på gång att jag inte skall utsätta mig för denna förnedring igen.

Tunnelbanefobier, torgskräck och panisk rädsla för höjder börjar bli uppenbara.

Slutligen tas jag ur tjänst Julaftonen - 87, kanonfull!! Jag har jobbat ned till Göteborg på ett tåg - jag har uniformerad tjänst - och det sista jag minns är att jag öppnade glöggen i Herrljunga. Detta var droppen som fick bägaren att rinna över för min arbetsgivare - och jag fick förslaget att söka hjälp. Jag tackar idag Gud för att jag har och hade en så tålmodig arbetsgivare. Jag fick kontakt med programmet - trots att mitt motstånd för Gud var stark. Jag träffade andra människor med samma problem som mig - jag var alltså inte ensam om de tankar, känslor, predilerium, kramper, fobier och blackouter som hade blivit vardagsmat för mig. Jag kunde se och känna att detta var en sjukdom - och att JAG bär på den. Dr. Jelinek har betytt mycket för mig då han kunde förklara att denna sjukdom bara blir värre och värre - aldrig bättre - så länge jag dricker.

Jag kunde ta åt mig liknelsen med tåget som stannar vid en station, när jag slutar dricka, och det tåget står tålmodigt och väntar på mig - fortfarande vid samma station, hela tiden med motorn igång - ända tills jag tar det första glaset. Detta gäller om jag så är nykter 2 dagar eller 25 år. Att inte ta det första glaset - vad som än händer - har blivit min viktigaste uppgift i livet. Så länge jag inte rör det finns det hopp även för mig - en av dom känslomässigt störda alkoholisterna som det pratas om i "Hur det fungerar".

På mitt första AA-möte kunde jag känna, bildligt talat, ett stålband mellan de personer som satt runt detta bord på Mariagruppen - och kunde förstå ordet Gud. Tveklöst hade jag funnit en kraft starkare än mig själv - utanför mig själv. Jag började förstå att jag känslomässigt var att likna med en 7-åring i en 32-årings kropp. För att kunna acceptera detta krävdes mod och hjälp av ­något annat" - som jag idag kallar Gud.

Alltför sällan känner jag tacksamhet för vad jag fått till skänks - men jag försöker visa den genom att göra service i AA, hjälpa nykomlingar, vara sponsor och då och då hjälpa till med att plocka undan stolarna efter möten. Jag tackar Gud för att få möjligheten att leva idag - Ske Din vilja inte min.