web hosting short URLs photo sharing

Jack Alexander

Hej! Här är du nu på en sida som innehåller Jack Alexander's artikel om AA i Saturday Evening Post 1940. Den är mycket läsvärd. Skriven alltså i gemenskapens barndom. AA hade ca 5 år på nacken. Jag läste någonstans att (jag tror det var i "AA blir myndigt") att Jack på sin tid var en respekterad journalist. Känd för att inte hålla inne med sina åsikter. Han drog sig inte för att vara obekväm. Det berättas också att Jack gjorde ett grundligt undersökande arbete inför sin artikel. Han tillbringade mycken tid med att åka runt på möten, prata med AA-medlemmar. Det var nog en överraskning att hans artikel var så pass på positiv som den blev. Nä nu ska du få läsa den! Hej då!

Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.

Välj format nedan:
TEXT, PDF eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!

Anonyma Alkoholister

av Jack Alexander

Tre män satt runt sängen till en alkohol-patient på den psykiatriska kliniken på Philadelphia General Hospital en eftermiddag för några veckor sedan. Mannen i sängen, som var en fullständig främling för dem, hade det förvridna och lätt fåniga ansiktsuttryck som vanedrinkare får i dimskingringen efter ett dryckeslag. Det enda som var anmärkningsvärt med besökarna, förutom den uppenbara kontrasten mellan deras välklädda yttre och patientens, var det faktum att var och en av dem själva många gånger hade gått igenom samma process. De var medlemmar av Anonyma Alkoholister, en grupp av före detta problemdrinkare som har gjort det till ett kall att hjälpa andra alkoholister att besegra sina alkoholvanor.

Mannen i sängen var en mekaniker. Hans besökare hade utbildats vid Princeton, Yale och Pennsylvania och var till sina yrken försäljare, advokat respektive PR-man. För mindre än ett år sedan hade en av dem varit lagd i bojor på samma klinik. Den andre hade varit vad som bland alkoholister kallas "dårhuspendlare". Han hade flyttat från plats till plats och behandlat personalen på landets ledande alkoholistkliniker på ett djävulskt sätt.

Den tredje av dem hade tillbringat tjugo års liv, samtliga utanför institutionernas väggar, med att göra livet miserabelt för sig själv, för sin familj och för sin arbetsgivare liksom för åtskilliga välmenande släktingar som varit dumdristiga nog att gå emellan.

Luften på avdelningen var tjock av par-aldehydaromen, en otrevlig cocktail som luktar som en blandning av alkohol och eter, som sjukhusen ibland använder för att behandla en paralyserad drinkare och lugna hans pinade nerver. Besökarna verkade inte fästa någon notis vid detta eller vid den deprimerande atmosfär som klänger sig fast även vid de finaste psykiatriska kliniker. De rökte och pratade med patienten i tjugo minuter eller så, lämnade sedan sina visitkort och gav sig av. Om mannen i sängen kände att han ville träffa någon av dem igen behövde han bara slå en signal, sade de till honom.

De gjorde det klart att om han verkligen ville sluta dricka skulle de lämna sina arbeten och gå upp mitt i natten för att skynda sig till var helst han befann sig. Om han valde att inte ringa, så var det inget mer med det. Medlemmarna i Anonyma Alkoholister varken jagar eller daltar med simulerande prospekts och de kan alkoholistens alla underliga tricks på samma sätt som en reformerad svindlare känner skojeriernas alla konster. Häri ligger mycket av den unika styrkan i en rörelse som, under de senaste sex åren, har givit tillfrisknande till omkring 2000 män och kvinnor, av vilka en stor andel har varit klassade "som medicinskt utan hopp".

Många läkare och institutioner i hela landet föreslår nu Anonyma Alkoholister till deras drickande patienter. I några städer samarbetar domstolen och övervakare med den lokala gruppen. På vissa psykiatriska kliniker har Anonyma Alkaholisters företrädare samma rättigheter att vistas i lokalerna som personalen. Philadelphia General är en av dessa. Dr. John F. Stoufter, chefspsykiater, säger: "de alkoholister vi får in här är mestadels dem som inte har råd med privat behandling, och det här är utan jämförelse det bästa vi har kunnat erbjuda dem. Även bland dem som då och då hamnar här igen kan vi se en djupgående personlighetsförändring. Man kan knappt känna igen dem."

Illinois Medical Journal gick i en ledare i december ett steg längre än Dr. Stouffer i att säga: "Det är verkligen ett mirakel när en person som i åratal mer eller mindre ständigt har varit påverkad av alkohol och där vännerna gett upp allt hopp kan sitta uppe hela natten med ett fyllo och vid vissa givna intervall tilldela små doser av alkohol enligt läkares ordination utan att ta en droppe själv."

Detta är med hänvisning till de s k "arabiska nattäventyr" som Anonyma Alkoholisters företrädare ägnar sig åt. Ofta handlar det om att sitta på, liksom att sitta uppe med, den berusade personen eftersom impulsen att hoppa ut genom ett fönster kan vara ett nog så tilltalande alternativ för en tillnyktrande alkoholist. Bara en alkoholist kan sitta på en annan alkoholists bröstkorg i timmar med den rätta kombinationen av disciplin och sympati.

Under en nyligen genomförd resa på östkusten och i mellanvästern träffade jag och pratade med mängder av AA-medlemmar, som de kallar sig själva, och fann dem vara osedvanligt lugna, toleranta människor. På något sätt verkade de mer integrerade än en medelgrupp av icke-alkoholister. Deras förvandling från slagskämpar, råsupare, och, i vissa fall, hustrumisshandlare, var uppseendeväckande. På en av de mest inflytelserika tidningarna i landet fann jag att två ledande redaktörer och en känd journalist var med i AA och hade utgivarens fulla förtroende.

I en annan stad hörde jag en domare frige en ralttfyllerist under vilkoret att vara under vingarna till en AA-medlem. Den sistnämnde hade, under sina dryckesdagar, krockat ett antal bilar och fått sitt eget körkort indraget. Domaren kände honom och tvekade inte att lita på honom. En briljant direktör för en reklamfirma avslöjade att han för två år sedan hade dragit runt på stan och sovit i trappuppgångar. Han hade en favorittrapp, som han delade med andra lösdrivare, och då och då åker han tillbaka och hälsar på dem bara för att förvissa sig om att han inte drömmer.

I Akron, liksom i andra industristäder, består grupperna av många kroppsarbetare. På Cleveland Athletic Club åt jag lunch med fem advokater, en revisor, en ingenjör, tre försäljare, en försäkringsman, en inköpare, en bartender, en butikschef, en affärsinnehavare och en agenturägare. De var medlemmar i en centralkommitté som koordinerar arbetet för nio grupper i grannskapet. Cleveland, med mer än 450 medlemmar, det största AA-centret. De näst största finns i Chicago, Akron, Philadelphia, Los Angeles, Washington och New York. Allt som allt finns det grupper i cirka femtio städer och orter.

När de diskuterade sitt arbete med att rädda alkoholister talade AA-medlemmarna om en "försäkring" åt sig själva. Erfarenheten inom gruppen hade visat, sade de, att så fort en tillfrisknande alkoholist upphörde med detta arbete var sannolikheten stor att han skulle återvända till drickandet själv. De var överens om att det inte finns något som heter ex-alkoholist. Om man är en alkoholist - dvs en person som inte kan dricka normalt - så är man alkoholist tills man dör på samma sätt som en diabetiker förblir diabetiker. Det bästa han kan hoppas på är att sjukdomsförloppet avstannar med "räddningsarbete" som sitt insulin. Åtminstone säger AA-medlemmarna så och och den medicinska opinionen tenderar att stödja dem. Alla utom några få säger att de förlorat all sin längtan efter alkohol. Många serverar alkohol i sina hem när vänner tittar förbi och de går fortfarande på krogen med kollegor som dricker. AA-medlemmarna dricker läsk eller kaffe.

En av dem, en försäljningschef, är bartender på sitt företags årliga firmafest i Atlantic City och tillbringar natten med att se till att festfirarna kommer i säng som de ska. Endast ett fåtal av dem som tillfrisknar glömmer att de närsomhelst i tanklöshet kan ta en drink och fara i väg på en katastrofal fylleresa. En AA-medlem som är tjänsteman i en stad på östkusten har inte rört alkohol på tre och ett halvt år, men säger att han fortfarande måste gå i rask takt förbi krogar för att övervinna den gamla impulsen, men han är ett undantag. Den enda baksmällan från de vilda dagarna som hemsöker en AA-medlem är en återkommande mardröm. I drömmen finner han sig själv i en ordentlig fylla som han frenetiskt försöker dölja för sin omgivning. Även detta symptom försvinner i de flesta fall efter en kortare tid. Anmärkningsvärt är att, bland dessa människor som tidigare söp bort jobb efter jobb, närmare nittio procent har arbete.

En verkningsgrad på ett hundra procent bland icke-psykotiska drinkare som uppriktigt vill sluta hävdar företrädare för Anonyma Alkoholister. Programmet kommer inte att fungera, tillägger de, för dem som bara "vill vilja sluta" eller för dem som vill sluta för att de är rädda för att förlora sina familjer eller sina jobb. Den effektiva önskan, hävdar de, måste vara baserad på upplyst egenintresse; aspiranten måste vilja komma bort från spriten för att slippa bli inspärrad eller dö i förtid. Han måste vara trött på den fullständiga ensamheten som omger den okontrollerade drinkaren och han måste vilja bringa någon reda i sitt fuskverk till liv.

Eftersom det är omöjligt att diskvalificera alla gränsfallsaspiranter hamnar till-frisknandeprocenten under 100-procents-strecket. Enligt AA:s uppskattningar tillfrisknar femtio procent av de alkoholister som kommer nästan omedelbart, tjugofem procent blir bra efter att ha genomlidit ett återfall eller två och resten kvarstår som tveksamma. Denna grad av framgång är exceptionellt hög. Det saknas statistik på traditionella medicinska och religiösa behandlingar, men informellt har det uppskattats till att inte vara effektivt på mer än två eller tre procent av fallen.

Även om det är för tidigt att konstatera att Anonyma Alkoholister är det definitiva svaret på alkoholism, så är dess korta historia av resultat imponerande och de emottar hoppfullt stöd. John D. Rockefeller Jr. hjälpte till vid uppstarten och har lagt ner ett stort engagemang i att få andra prominenta män intresserade. Rockefellers gåva var liten av hänsyn till grundarnas fasthållande vid att rörelsen skulle hållas på en frivillig, icke-betald basis. Det finns inga avlönade tjänster, inga avgifter, inga ämbetsmän och ingen central kontroll. Lokalt betalas hyran för möteslokalen genom att hatten skickas runt vid möten. I mindre sammanslutningar görs inga insamlingar eftersom mötena hålls i privata hem. Ett mindre kontor i central New York fungerar som en central för information. Det står inget namn på dörren och posten erhålls anonymt genom en boxadress hos posten. Den enda inkomsten, som är pengar från försäljningen av en bok som beskriver arbetet, hanteras av Stiftelsen för Alkoholister (the Alcoholic Foundation), en styrelse som består av tre alkoholister och fyra icke-alkoholister.

I Chicago arbetar tjugofem läkare intimt ihop med Anonyma Alkoholister genom att bidra med sina tjänster och skicka sina egna alkoholistiska patienter tilll gruppen, som nu uppgår till cirka 200. Ett liknande samarbete finns i Cleveland och i mindre utsträckning vid andra center. En läkare, Dr. W.D. Silkworth i New York City, gav rörelsen sin första uppmuntran. Emellertid är det många läkare som kvarstår som skeptiska. Dr. Foster Kennedy, en framstående neurolog från New York, hade förmodligen dessa i åtanke när han vid ett möte för ett år sedan sade: "Målet för dessa inblandade i kampen mot alkoholism är höga; deras framgångar har varit ansenliga och jag anser att män i läkarvetenskapens välvilliga tjänst skall hjälpa till".

Den aktiva hjälpen av två sådana välvilliga män, läkarna A. Wiese Hammer och C. Dudley Saul, har bidragit mycket till att göra Philadelphia-enheten till en av de mer effektiva yngre grupperna. Rörelsen där fick sin början på ett improviserat sätt i februari 1940 när en affärsman som var medlem i AA blev förflyttad till Philadelphia från New York. Rädd för att halka tillbaka på grund av brist på räddningsarbete letade nykomlingen upp tre lokala kroglejon och började sitt arbete på dem. Han fick dem torra och kvartetten började snoka upp andra fall. Vid den femtonde december hade nittiosex alkoholister anslutit sig. Av dessa var åttiosex helt spritfria - trettionio sedan en till tre månader, sjutton sedan tre till sex månader och tjugofem sedan sex till tio månader. Fem som hade anslutit sig till gemenskapen efter att ha varit med i andra städer hade varit nyktra i ett till tre år.

Vid tidsskalans ände är det Akron, som var rörelsen vagga, som upprätthåller rekordet för bibehållen nykterhet. Enligt en färsk rapport har två medlemmar varit på AA-tåget i fem och ett halvt år, en i fem år, tre i fyra och ett halvt år, en lika länge men med ett återfall, tre i tre och ett halvt år, sju i tre år, tre i tre år med ett återfall var, en i två och ett halvt år och tretton i två år. Förut hade de flesta i Akron och Philidelphia inte lyckats hålla sig borta från alkohol längre än några veckor.

I mellanvästern har arbetet skett nästan uteslutande bland människor som ännu inte nått det institutionella stadiet. New York-gruppen, som har en liknande kärna, har nått häpnadsväckande resultat. Under sommaren 1939 började gruppen arbeta med alkoholister som var inspärrade på Rockland State Hospital i Orangeburg, ett stort mentalsjukhus som får de hopplösa alkoholisterna från de större städerna. Med uppmuntran från Dr. R. E. Blaisdell, den medicinske chefen, formerades en grupp inanför murarna och möten började hållas i samlingslokalen. AA-medlemmar från New York åkte till Orangeburg för att hålla föredrag och på söndagkvällarna kördes patienterna i statliga bussar till ett klubbhus som Manhattan-gruppen hyr på västsidan av ön.

Vid den första juli, elva månader senare, visade sjukhusets journaler att av femtiofyra patienter som hade släppts iväg till Anonyma Alkoholister så hade sjutton av dem inte haft något återfall och fjorten hade haft bara ett. Av resten hade nio återgått till drickande i sina hemstäder, tolv hade återvänt till sjukhuset och två hade inte gått att spåra. Dr. Blaisdell har skrivit postivt om arbetet till det statliga departementet för mental hygien och han lovordade det offentligt i sin senaste års-rapport.

Ännu bättre resultat erhölls vid två offentliga institutioner i New Jersey, Greystone Park och Overbrook, som attraherar patienter från bättre ekonomiska och sociala förhållanden än Rockland på grund av sin närhet till blomstrande förorter. Av sju patienter som skrevs ut från Greystone Park-institutionen under två år har fem avhållit sig från alkohol under perioder av ett till två år enligt AA-register. Åtta av tio utskrivna från Overbrook har avhållit sig under ungefär samma tidslängd. De andra har haft från ett till flera återfall.

Varför vissa människor blir alkoholister är en fråga kring vilken de lärde tvistar. Få anser att någon föds till att bli alkoholist. Man kan födas, säger de, med en ärftlig predisposition till alkoholism precis på samma sätt som man kan födas med en sårbarhet för tuberkulos. Resten verkar bero på miljö och erfarenhet, även om det finns en teori om att vissa människor är allergiska mot alkohol, på samma sätt som pollenallergiker är mot pollen. Det finns bara en sak som verkar vara gemensam för alla alkoholister - känslomässig omognad. Nära besläktat med detta är en observation att ovanligt många alkoholister börjar sina liv som enda barnet, som ett yngre syskon, som enda pojken i en familj av flickor eller den enda flickan i en familj av pojkar. Många var brådmogna som barn och även bortskämda.

Ofta är situationen komplicerad av icke-normala hemförhållanden där en av föräldrarna är opåkallat grym och den andra överdrivet eftergiven. En kombination av dessa faktorer plus en skilsmässa eller två tenderar att skapa neurotiska barn som är undermåligt emotionellt utrustade att möta ordinära realiteter i vuxenlivet. I sökandet efter flyktvägar kan man gräva ner sig i sitt arbete genom att arbeta tolv till femton timmar om dagen, eller i idrott eller i någon konstnärlig verksamhet. Någon annan finner en angenäm flykt i drickandet. Det stärker självkänslan och slår tillfälligt undan känslor av socialt mindervärde som han kan uppleva. Måttligt drickande leder till kraftigt drickande. Vänner och familj skiljs bort och arbetgivare fylls av vämjelse. Drinkaren pyr av förakt och vältrar sig i självömkan. Han ägnar sig åt barnsliga rationaliseringar för att rättfärdiga sitt drickande: han har arbetat hårt och förtjänar att koppla av; han har ont i halsen av inflammerade tonsiller och en drink lindrar smärtan; han har huvudvärk; hans hustru förstår honom inte; hans nerver är skakiga; alla är emot honom; och så vidare och vidare. Omedvetet blir han en kronisk ursäktsmakare för sig själv. Under sitt drickande intalar han sig själv och dem som lägger sig i hans förehavanden att han kan kontrollera sitt drickande om han vill. För att demonstrera sin viljestyrka kan han hålla uppe i veckor utan så mycket som en droppe. Han gör det till en grej att stanna till vid sin favoritbar vid en särkild tidpunkt varje dag och demonstrativt dricka mjölk eller läsk utan att förstå att han ägnar sig åt omogen exhibitionism. Falskeligen övertygad skiftar han till en rutin av en öl om dagen, vilket är början till slutet en gång till. Öl leder oundvikligen till mer öl och sedan till starksprit. Starksprit leder till en första rangens dryckesperiod. Märkligt nog kan avtryckaren som sätter igång explosionen vara framgång i affärer likaväl som motsatsen. En alkoholist kan hantera vare sig framgång eller motgång.

Offret är förbryllat vid utträdet ur den alkoholistiska dimman. Utan att han är medveten om någon förändring så har en vana gradvis förvandlats till en besatthet. Efter ett tag behöver han inte längre några rationaliseringar för att rättfärdiga det fatala första glaset. Det enda han vet är att han är fylld av olust eller upprymdhet och innan han vet vad som sker står han vid en bar med ett tomt whiskyglas framför sig och med en stimulerande känsla i halsen. Genom någon förunderlig snirkling i medvetandet har han lyckats dra en ridå för minnet av den intensiva smärtan och självförbråelserna som orsakades av den förra rotblötan. Efter flera erfarenheter av samma sort inser alkoholisten att han inte begriper sig på sig själv; han undrar om hans viljestyrka, förvisso stark inom andra områden, inte är försvarslös mot alkohol. Han kan fortsätta med att försöka besegra sin besatthet och till slut hamna på sjukhus. Han kan se kampen som hopplös och försöka ta livet av sig. Eller han kan söka extern hjälp.

Om han kommer till Anonyma Alkoholister tvingas han erkänna att alkoholen har fått honom på fall och att han har förlorat kontrollen över sitt liv. Efter att ha nått detta stadium av intellektuell ödmjukhet får han en dos religion i dess vidaste mening. Han tillfrågas om att på en Kraft starakre än han själv eller åtminstonde att ha ett öppet sinnelag på det området medan han fortsätter med resten av programmet. Vilka tankar som helst om en Högre Makt accepteras. En skeptiker eller agnostiker kan välja att tänka på sitt Inre Jag, miraklet av utveckling, ett träd, människans förundran inför universum, strukturen av en atom eller matematisk oändlighet. Den nyomvände är tillsagd att vilken form som än visualiseras så skall han ha tillit till den och, på sitt eget vis, be till Kraften om styrka.

Nästa steg är att göra en slags moralisk inventering av sig själv med hjälp av en annan person - sin AA-sponsor, en präst, en psykiater eller någon annan han föredrar. Om det ger honom någon lättnad kan han gå till ett möte och tala om sina missdåd, men det är inget som krävs av honom. Han ger tillbaka det som han har stulit under rusets inverkan och ser till att betala av gamla skulder och återgälda utskrivna checkar utan täckning; han gör gottgörelse gentemot personer han har okvädat och försöker, rent allmänt, städa upp sitt förflutna så gott han kan. Det är inte ovanligt att hans sponsorer lånar honom pengar för att hjälpa honom i början.

Denna rensning betraktas som viktig på grund av det tvång som skuldkänslor utövar i den alkoholistiska besattheten. Eftersom det inte finns något som så starkt driver en alkoholist mot flaskan som personliga förtrytelser gör lärjungen också listor på sina agg och bestämmer sig för att inte bli påverkad av dem. Vid denna punkt är han redo att börja arbeta med andra, aktiva alkoholister. Genom denna extroverta process, som arbetet inbegriper, kan han tänka mindre på sina egna problem.

Ju fler drinkare han lyckas få in till Anonyma Alkoholister, desto större blir hans ansvar gentemot gruppen. Han kan inte dricka sig full nu utan att skada de människor som har visat sig vara hans bästa vänner. Han börjar växa upp känslomässigt och upphör att luta sig mot andra. Om han är uppvuxen inom en ortodox kyrka börjar han vanligtvis, men inte alltid, bli en regelbunden nattvardsgäst igen.

Samtidigt med alkoholistens rehabilitering pågår processen av att anpassa hans familj till hans nya sätt att leva. Hustrun eller mannen till en alkoholist, och likaså barnen, blir ofta neurotiker genom att ha utsatts för dryckesexcesser genom åren. Att återutbilda familjen är en mycket viktig del i det uppföljningsprogram som har utformats. Anonyma Alkoholister, som är en syntes av gamla idéer snarare än en ny upptäckt, är sin existens skyldig till samarbetet mellan en börsmäklare från New York och en läkare från Akron. De är båda alkoholister och möttes för första gången för lite mindre än sex år sedan. Under trettiofem års periodiskt drickande hade Dr. Armstrong, för att ge läkaren ett fiktivt namn, druckit sig bort från större delen av sin praktik. Armstrong hade prövat allt, Oxford-gruppen inkluderad, men hade inte uppvisat någon förbättring. På Mors Dag år 1935 stapplade han hem på typiskt fyllemanér, bärandes på en dyr krukväxt som han placerade i sin hustrus knä. Därefter gick han upp på övervåningen och slocknade.

Vid denna tidpunkt var börsmäklaren från New York, som vi kan kalla Griffith, rastlös i en lobby på ett hotell i Akron. Griffith var i knipa. I ett försök att få kontroll över ett företag och restaurera sina finanser hade han kommit ut till Akron i en kamp för fullmakter. Han hade förlorat kampen. Hans hotellräkning var obetald. Han var så gott som luspank. Griffith ville ha en drink.

Under sin karriär på Wall Street hade Griffith lyckats med några ansenliga affärer och tjänat bra, men genom feltimade dryckesslag hade han missat sina stora chanser. Fem månader innan han kom till Akron hade han haft en vit period med hjälp av Oxfordgruppen i New York. Eftersom han var fascinerad av problemet med alkoholism hade han återvänt som besökare många gånger till Central Park Wests alkoholsjukhus, där han hade varit patient, och pratat med de intagna. Han fick ingen att tillfriskna, men märkte att han kunde avvärja sina egna begär genom att arbeta med andra alkoholister.

Som främling i Akron kände Griffith ingen alkoholist som han kunde ge sig på. En telefonkatalog över församlingen som hängde i lobbyn mittemot baren gav honom en idé. Han ringde en av prästerna i katalogen och via honom kom han i kontakt med en medlem från den lokala Oxfordgruppen.

Denne var en vän till Dr. Armstrong och lyckades sammanföra läkaren och mäklaren vid en middag. Dr. Armstrong blev Griffith's första riktige lärjunge. Han var skakig till en början.

Efter några veckors abstinens åkte han österut till en medicinsk konferens och kom tillbaka i ett flytande tillstånd. Griffith, som hade varit kvar i Akron för att reda ut några juridiska spörsmål från fullmaktsbataljen, lyckades tala honom till rätta.

Detta var den 10 juni 1935. De slurkar som läkaren tog från flaskan som Griffith erbjöd honom den dagen var det sista han någonsin drack.

Griffith's juridiska processer drog ut på tiden och höll honom kvar i Akron i sex månader. Han flyttade över sitt bagage till Armstrong's hem och tillsammans kämpade paret med andra alkoholister.

Innan Griffith for tillbaks till New York hade man lyckats omvända två stycken i Akron. Under tiden hade både Griffith och Dr. Armstrong dragit sig ur Oxfordgruppen, eftersom de kände att dess aggressiva evangelism och några av dess andra metoder var hinder i arbetet med alkoholister. De satte sin egen teknik på en "take-it-or-leave-it-basis" och höll sig till det.

Utvecklingen gick långsamt. Efter att Griffith hade återvänt österut förvandlade Dr. Armstrong och hans fru, en f d Wellesley-student, sitt hem till en fristad för alkoholister och en experimentverkstad för att studera sina gästers beteenden. En av gästerna, som, värdparet ovetandes, var manodepressiv liksom alkoholist sprang en natt vilt omkring med en kökskniv. Han övermannades innan han hann skära någon. Efter ett och halvt år hade totalt tio personer påverkats av programmet och avhöll sig från att dricka. Det som fanns kvar av familjens besparingar hade gått åt till arbetet. Läkarens nyvunna nykterhet hade skapat en pånyttfödelse av hans praktik, men inte tillräckligt för att bära de extra utgifterna. Armstrongs strävade vidare ändå och lånade pengar.

Griffith, som hade en spartansk fru, förvandlade även sitt hem till en kopia av hushållet i Akron. Fru Griffith, tillhörig en gammal Brooklyn-familj, tog ett arbete på ett varuhus och agerade sjuksköterska på sin fritid åt alkoholister. Griffiths lånade också pengar och Griffith lyckades tjäna ihop en del runt mäklarhusen.

Till våren 1939 hade Armstrongs och Griffiths tillsammans lurat in cirka etthundra alkoholister i nykterheten.

I en bok som Armstrong och Griffith publicerade under våren 1939 beskrev de tillfrisknande alkoholisterna det program som hade botat dem samt relaterade sin egna personliga berättelser. Titeln var "Anonyma Alkoholister". Det togs även som namn för själva rörelsen, som fram tills dess inte hade haft något. När boken började spridas växte rörelsen snabbt.

Idag kämpar Dr. Armstrong fortfarande med att få ordning på sin praktik. Det är tufft. Han är skuldsatt p g a sina bidrag till rörelsen och den tid han kostnadsfritt ägnar åt alkoholister. Som en av förgrundsgestalterna i gruppen kan han inte säga nej till den ström av förfrågningar om hjälp som kommer till hans kontor.

För Griffith är det ännu värre. Under de senaste två åren har han och hans fru inte haft något hem i ordets vanliga bemärkelse. På ett sätt som påminner om de tidiga kristna hade flyttat runt och hittat tak över huvudet hos AA-kollegor och ibland gått omkring i lånade kläder.

Efter att ha satt i sig någonting vill båda grundarna dra sig tillbaka till rörelsens ytterkanter och tillbringa mer tid med att komma på fötter ekonomiskt. De känner att rörelsen, genom sitt upplägg, i praktiken är självgående och självförökande. Genom sin frånvaro av galjonsfigurer, och det faktum att det inte finns en formell lära som skall spridas, hyser de inga rädslor att Anonyma Alkoholister skall degenerera till en sekt.

Rörelsens självgående karaktär är uppenbar i de brev som finns i New York-kontorets arkiv. Många människor har skrivit och berättat att de slutade dricka så snart de hade läst boken och gjort sina hem till mötesplatser för små lokala grupper. Även en tämligen stor enhet, i Little Rock, startade på detta sätt. En civilingenjör från Akron och hans hustru har i tacksamhet för sitt tillfrisknande för fyra år sedan stadigt tagit emot alkoholister i sitt hem. Av trettiofem sådana fall har trettioen tillfrisknat.

Tjugo pilgrimer från Cleveland fick idén i Akron och återvände hem för att starta en egen grupp. Från Cleveland har rörelsen på olika sätt spritt sig till Chicago, Detroit, St. Louis, Los Angeles, Indianapolis, Atlanta, San Francisco, Evansville och andra städer. En alkoholiserad tidningsman från Cleveland med en förstörd lunga flyttade till Houston för sin hälsas skull. Han fick ett jobb på en tidning i Houston och genom en serie artiklar som han skrev startade han en AA-grupp som nu har trettiofem medlemmar. En Houston-medlem har flyttat till Miami och arbetar nu med att fånga in några av de mer eminenta fyllbultarna bland de övervintrande kolonisatörerna. En handelsresande från Cleveland har grundat flera små enheter i många olika delar av landet. Färre än hälften av AA-medlemmarna har någonsin träffat Griffith eller Dr. Armstrong.

För en utomstående som är mystifierad, som de flesta av oss är, av alla krumsprång av missbrukande vänner är de resultat som har uppnåtts anmärkningsvärda. Detta gäller särskilt för de mer elakartade fallen, varav några som beskrivs nedan under fingerade namn.

Sarah Martin var en produkt av F. Scott Fitzgerald-eran. Hon föddes av rika föräldrar i en västkuststad, gick på internatskolor på östkusten och avslutade studierna i Frankrike. Efter sin debut i societetslivet gifte hon sig. Sarah tillbringade nätterna med att dricka och dansa tills dagsljuset grydde. Hon var känd som en flicka som tålde en hel del sprit. Hennes man hade en klen mage och hon föraktade honom. De skilde sig snabbt. Eller att hennes förmögenhet hade raderats ut 1929, skaffade Sarah sig ett jobb i New York och försörjde sig själv. I jakt på äventyr for hon 1932 till Paris där hon startade ett företag, som blev framgångsrikt. Hon fortsatte att dricka hårt och var full längre än vanligt. Efter ett dryckeslag 1933 blev hon informerad om att hon hade försökt kasta sig ut från ett fönster. Under en annan holmgång hade hon hoppat eller ramlat - hon kommer inte ihåg vilket - ur ett fönster från första våningen. Hon landade med ansiktet på trottoaren och lades in på sjukhus i sex månader för fixering av ansiktsbenen, tänderna och plastikkirurgi.

År 1936, beslutade Sarah Martin att om hon bytte miljö genom att återvända till USA, så skulle hon kunna dricka normalt. Denna naiva tilltro till geografisk förändring är en klassisk villfarelse som alla alkoholister drabbas av en eller annan gång. Hon var full under hela återresan på båten. New York skämde henne och hon drack för att fly. Hennes pengar tog slut och hon lånade av vänner. När de klippte banden till henne hängde hon på barerna kring Third Avenue och tiggde drinkar från främlingar. Fram till denna tidpunkt hade hon diagnosticerat sina problem som ett nervöst sammanbrott. Inte förrän hon hade lagt in sig på ett antal behandlingshem insåg hon, via läsning, att hon var en alkoholist.

Genom rådet från en av läkarna kom hon i kontakt med en av Anonyma Alkoholisters grupper. Idag har hon ett annat bra arbete och tillbringar många av sina nätter med att sitta på hysteriska kvinnliga drinkare för att hindra dem från att dyka ut genom ett fönster. Vid närmare fyrtio års ålder är Sarah Martin en attraktivt fridfull kvinna. Pariskirurgerna gjorde ett skickligt arbete.

Watkins är en kontorist på en fabrik. Han skadades vid en hissolycka 1929 och hemförlovades med betalning av ett företag som vara tacksamma för att han inte stämde dem för sina skador, Han hade inget att göra under en lång konvalescens och drev omkring på lönnkrogar. Tidigare var han en måttlighetsdrinkare men nu började han med fylleperioder som varade i flera månader. Hans möbler sattes i skuld och och hustrun flydde med deras tre barn. Under elva år arresterades Watkins tolv gånger och avtjänade åtta omgångar i arbetsläger. En gång, i en delirium tremens-attack, spred han ett rykte bland fångarna att staten förgiftade maten för att minska arbetslägerpopulationen och därigenom spara pengar. Del resulterade i ett fånguppror. Under ett annat anfall av delirium tremens trodde han att mannen i cellen ovanför honom försökte hälla smält bly över honom. Watkins skar sig i vristerna och halsen med ett rakblad. Under återhämtningen på ett sjukhus, med åttiosex stygn, svor han att aldrig dricka igen. Han var full innan de sista bandagen var borttagna. För två år sedan fick en tidigare dryckeskamrat in honom hos Anonyma Alkoholister och han har inte rört sprit sedan dess. Hans hustru och barn har återvänt och hemmet har nya möbler. Watkins är tillbaka på arbetet och har återbetalat större delen av de 2 000 dollar som skulder och alkoholistiska småstölder uppgick till och har bespetsat sig på att köpa en ny bil.

Vid tjugotvå års ålder var Tracy, en brådmogen son till förmögna föräldrar, kreditchef för en investeringsbank vars namn har blivit symbol för det penning-galna tjugotalet. Efter företagets kollaps under börskraschen gick han in i reklambranschen och arbetade sig upp till en position som gav honom $ 23 000 om året. Samma dag som hans son föddes fick Tracy sparken. Istället för att befinna sig i Boston och skriva avtal om ett stort reklamkontrakt hade han supit till och hamnat i Chicago och förlorat kontraktet. Tracy, som alltid hade druckit hårt, blev en lodis. Han pimplade sig fram på hårvatten och tiggde från poliser som alltid var lätta offer för belopp upp lill tio cent. Under en snöslaskig natt sålde Tracy sina skor för att kunna köpa sig en drink. Han sutte på sig ett par gummistövlar som han hittade i en portgång och fyllde dem med papper för att kunna hålla sig varm. Han började lägga in sig själv på behandlingshem, mer för att slippa ifrån kylan än något annat. På en institution var det en läkare som fick honom intresserad av AA-programmet. Som en del av det gjorde Tracy, som var katolik, en syndabekännelse och återvände till kyrkan som han för länge sedan hade övergivit. Han föll tillbaka till alkohol några gånger men efter ett återfall i februari 1939 rörde Tracy aldrig spriten igen. Sedan dess har han igen arbetat sig upp i reklamvärlden till en inkomst av $ 18 000 om året.

Victor Hugo hade blivit förtjust i Brewster, en välbyggd äventyrare som levde hårt. Brewster var skogsarbetare, cowboy och stridsflygare. Under efterkrigseran började han dricka och var snart inne på en veritabel turné mellan behandlingshemmen. Vid ett av dem, efter att ha hört talas om shockkurer, mutade han den färgade vaktmästaren vid bårhuset med cigaretter för att få titta förbi varje eftermiddag och meditera vid ett lik. Planen fungerade väl ända tills han en dag stötte på en död man som genom en ansiktsförvridning hade något som liknade ett flin. Brewster anslöt sig till AA i december 1938 och fick, efter en period av abstinens, ett försäljningsjobb som krävde mycket promenerande. Samtidigt fick han grå starr på båda ögonen. Den avlägsnades på ett av ögonen och lämnade honom med avståndsseende med hjälp av tjocka glasögon. Han använde det andra ögat för närseende och utvidgade det med ögondroppar för att undvika att bli överkörd i trafiken. Sedan fick han ett svullet ben. Med dessa handikapp haltade Brewster omkring på gatorna i sex månader innan han stod på fötter ekonomiskt. Idag, vid 50 års ålder, fortfarande hindrad av sina fysiska handikapp gör han sina besök och tjänar omkring $ 400 i månaden.

För sådana som Brewster, Martin, Watkins, Tracy och andra omvända alkoholister finns nu en gemenskap av själsfränder varhelst de skulle råka befinna sig. I de större städerna träffas AA-medlemmarna dagligen vid lunchtid på någon restaurant. Clevelandgrupperna har stora fester på nyår och vid andra högtider då litervis med kaffe och läsk konsumeras. Chicago har öppet hus på fredag, lördag och söndag - växelvis på den norra, västra och södra sidan - så att ingen ensam AA-medlem skall behöva ta återfall över helgen p g a brist på sällskap. Några spelar kort eller bridge där vinnaren får bidra till en pott för att betala underhållningskostnader. De andra lyssnar på radio, dansar, äter eller bara pratar. Alla alkoholister, fulla eller nyktra, gillar att snacka. De är bland de mest sällskapliga människorna i världen, vilket kan bidra till förklaringen varför de en gång blev alkoholister.