|
|
Tjenare! Du har nu anlänt till en sida där du kan finna en text om AA:s tillblivelse i Göteborg. Texten är mycket intressant och innehåller mycket. Den börjar med en AA-medlems "story" för att sen mer och mer belysa tillkomsten av AA i Göteborg. De stöter på problem av olika slag och har i början endast traditionerna att luta sig emot. De får efter ett tag fatt på Stora Boken på norska. Detta var ju innan den fanns på svenska. Nåja, jag skall inte avslöja för mycket. Läs den!
| Sajtmeny |
|
På Svenska |
| På Engelska The Steps | Slips | Mix | Mix 2 | Kewly Kwotes | Humorous Early AA | Drydrunk | Bill & Bob | Absoluthes | AA Sayings 89 Tools |
| Andlighet Böner | Andlighet? | Högre Makt | Supersensual Lovin' God | Heaven & Hell | Uniformity |
| Annat Infosidan | Sökning | Länkar |
Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.
Välj format nedan:
TEXT,
PDF
eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!
Under ett besök i Finland kom Roy att tänka
på att vi i Göteborg borde dokumentera hur AA började. Han sade
rent ut:
- Det finns inte många kvar att tala med och efter vad jag kan tänka
mig så måste det ha kommit upp många problem för er.
Med tanke på att detta är ett viktigt program för många,
så gällde det att komma så rätt som möjligt från
början. Programmet var ju nära nog okänt i Sverige, i varje fall
i Göteborg. Det fanns några personer i Stockholm som höll sig
nyktra på tolvstegsprogrammet.
Så Roy sade till slut:
- Försök få ner några minnesbilder.
Och det har jag nu gjort, tillsammans med Roy och Eva H.
Hej, jag heter Lars och jag är nykter alkoholist i AA:s gemenskap.
Alkoholen hade tagit en stor bit i min liv och jag var inte särskilt behaglig för min omgivning. Jag var gift och hade barn och en underbar fru. Jag tyckte nog många gånger att jag drack normalt med släkt och vänner. Jag hade ett jobb där jag hade möjlighet att komma åt äkta vara och min älsklingsdryck var cuba libre.
Naturligtvis satte jag i mig lite av varje - bara det gjorde nytta - så jag kunde fortsätta arbeta och tjäna pengar och dricka igen. I mina egna ögon var jag måttlighetsdrickare, trots att de två sista åren med flaskan var ett evigt helvete. Jag är inte så särskilt glad över att tala om vad som hände med flaskan, men naturligtvis drack jag ohejdat vid olika tillfällen. Jag överdriver inte när jag säger att det var sus och dus, praktiskt taget dag och natt.
Bland mina arbetskamrater fanns två nyktra alkoholister - den ene hade varit nykter i två år, den andre i många. De höll ett öga på mig, vilket retade mig. Jag tyckte att de behövde vara med i någon form av organisation, men jag, jag klarade mig själv. Jag var ju snygg och prydlig och hade välskapade barn och en väl dresserad hustru. Så jag kunde väl dricka, jag hade inga problem.
De två sista åren gick i den takten, men till slut tappade jag kontrollen. I september 1962 hade jag bestämt mig för att nu får det vara slut. Det fanns en stor bro i Göteborg, så det var bara att välja en lämplig kväll i höstmörkret. Detta kom att bli öppning nummer ett. Den 12 september vid 22tiden på kvällen satt jag på en arbetsplats i hamnen då en arbetskamrat kom in till mig.
Vad du ser sur och besvärlig ut, vad är
det med dig? frågade han. Han visste ju om att jag var påverkad
men han tog en kopp kaffe och gav mig en kopp. Vi snackade en stund trots att
han gick på övertid. Till slut sa jag;
- Nu orkar jag inte längre.
Enligt uppgift så har denne min vän efter kaffedrickandet ringt hem till en kille och berättat att jag skulle hoppa, Det blev snabba pådrag men när de kom till arbetsboden var den tom. De ställde bilen och gick med raska steg upp på bron, där de hittade mig. Händelsen innebar en start till ett nytt liv. Där kunde vännerna tala med mig och jag lyssnade.
Jag kördes till ett kontor på Postgatan
där jag fick ligga under bevakning. Grabbarna kände till mig, så
de lämnade mig inte ensam. De hade ringt till min hustru och talat om att
jag var välbärgad även denna gång. Nästa eftermiddag
blev jag tillfrågad om jag ville ha en läkare. Jag kände: "Ok
då". I bakhuvudet satt en tanke att jag var så dålig
så jag kunde inte bli sämre. Kunde det bli bättre var det att
föredra, men jag såg inte fram emot det. Det tog stopp allting, så
jag sa:
- Jag ger upp.
En ny biltransport förde mig till Partille,
till dr William Olsson, läkaren som kallades för alkoholistens vän.
Jag var inte medveten om att jag var alkoholist - det hade jag aldrig trott
- kanske att det var något annat fel. Men läkaren kände till
sina Pappenheimare och gjorde en ordentlig undersökning och utfrågning.
Det var mycket som skulle ventileras och han ställde personliga, väldigt
svåra frågor och sa bl a:
- Skall vi nå något resultat, fodrar jag att du skall vara ärlig
mot mig och då finns det möjligheter. Jag förstår ju att
du har undanhållit en del saker, men det brukar alkoholister göra.
Han talade mycket om alkoholister och det retade mig lite grand för jag var ju inte alkoholist. Vi talade om körkort, bilkörning, familjen, hur jag drack och när jag drack osv.
När vi började bli färdiga och
jag gick till dörren sa han:
- Hör du, Lars, med all sannolikhet är du alkoholist.
Det var öppningen nummer två. Att jag
var alkoholist. Det var svårt, men ändå fortsättningen
på ett nytt liv. Han öppnade dörren till väntrummet och
pekade på den gubbe som hade kört mig och sa:
- Den som har kört dig är nykter alkoholist. Håll dig till honom.
Han kan hjälpa dig. Han kan det bättre än jag. Lycka till!
Mannen som körde hem mig hade varit nykter
i många år. Han var ganska fåordig och det enda han sa till
mig på vägen upp till Hisingen var:
- Det där med "dricken" är ett helvete. Det får du
lägga av. Det går åt helvete annars. Jag lade av och nu mår
jag så mycket bättre.
Han talade om ungefär hur han hade druckit och hur han hade gått på dunder och grejer och det hade ju inte jag gjort. Jag tittade på honom och tänkte: han måste ju lägga av.
Jag visste att jag hade lite "lemonad", som en kär AA-vän brukar säga, i garaget, så jag planerade att ta mig några järn innan jag gick upp till min hustru. Men min chaufför stannade bieln och följde med mig in i förstugan och i trappgången och där stannade han. Senare fick jag reda på att han hade fått information om att "han skulle passa den gubben, för när han får ett tillfälle så sticker han. Han har lite sprit här och var gömt så han klarar sig nog. Så försök att se till att han inte sticker hemifrån direkt i alla fall".
Jag öppnade dörren och sa tack och vi
skildes åt. Innanför dörren sa jag hej och tittade på
min hustru och sade:
- Jag har varit hos doktorn.
- Jaha, jaha, svarade hon bara.
Och jag tyckte att jag åtminstone skulle få en kyss på kinden,
när jag varit hos doktorn, men inte någonting.
Den entrén har satt sina spår. Dagen
efter var jag hemma ifrån mitt arbete. Mina vänner, som hade bärgat
mig, ringde flera gånger och ville veta hur läget var. De lär
också ha talat med min hustru och uppmanat henne att försöka
hålla mig hemma så skulle dom komma på kvällen och hämta
mig.
- Han har säkert lite läsk här och var så han kan börja
igen. Det gäller för oss bara att få honom att förstå
allvaret.
Min fru lär ha sagt:
- Jag känner honom, men jag kan inte mycket göra, men om vi hjälps
åt kanske det går bra.
Det blev ju bra. På kvällen kom de
upp till mig och vi satt i mitt rum och pratade lite grann och stängde
dörren och då säger vännerna till mig:
- Nu blir det så att vi klarar ut den här biten. Vi har två
olika förslag. Det ene, Frank, sade att Länkrörelsen hade ett
program och den andre Åke, var nykter i Ringen, som också hade sitt
program. De hade bestämt vart jag gick brydde de sig inte om, bara jag
gick till någon gemenskap, för jag behövde hjälp med min
nykterhet. Jag fick bestämma själv och fick en timme på mig,
sen skulle de ringa för att få besked.
Det var ord och inga visor. Det gick till så både i Länkrörelsen och i Ringen bland nyktra alkoholister. Först talade jag med min hustru och hon sa också att jag själv skulle bestämma. Jag anammade länkrörelsen, eftersom jag kände många länkgubbar genom arbetet. De hade dessutom en lokal nära bostaden medan de andra hade sin lokal inne i centrum.
Länkrörelsen fungerade så att den dagen du slutade dricka alkohol, den dagen kunde du få medlemsinträde – om du själv ville. Jag blev invald och började gå stadigt på möten. Jag trivdes bra och följde även med på några resor och fann en god kamratskap, men hårda regler och kraftiga tongångar.
Efter ett tag träffade jag folk som hade varit med och läst in de sju punkterna och och via dem kom jag i kontakt med Urban T i Göteborg. Han var nykter alkoholist, hade kontakt med AA och nämnde Bill W. Jag blev mer och mer intresserad.
Så fick jag fatt på det här programmet. Några bitar om den högre makten, gemenskapen, att ändra livsstil osv - lite i taget. Det kom fram att en kombination av affärsmän, arbetsledare och militärer från länkarna och en organisation som kallade sig AA, samlades runt ett program. De möttes på olika ställen i Göteborg och jag gick på dessa möten parallellt med länkmöten. Jag delgav detta till några andra vänner i rörelsen och de blev intresserade. Tiden gick och det visade sig att det var inte riktigt det AA, som jag hade läst om.
Visserligen var det folk som ville vara nyktra, men de hade inte det rätta AA-programmet, enligt vår uppfattning.
Jag ville inte släppa taget om länkrörelsen, men till slut måste jag säga upp medlemskapet. Jag hade då fått några märken, bl a mitt tremånadersmärke och en utmärkelse för tolv månaders nykterhet. Det blev lite malört i bägaren, som de sade, när jag skulle hoppa av. Men grabbarna var fina - och raka. De sa: - OK, skall du trivas ihop med det där "manschettgänget", så gärna det, men misslyckas du, så är du välkommen tillbaka.
På så vis blev det. Jag är fortfarande mycket god vän med många av de s k länkgubbarna och träffar en och annan på bl a pensionärsträffar och då har vi trevligt tillsammans - på ett nyktert och gemytligt sätt.
Tiden gick och det blev i slutet av 1963. Vi hade då bildat någon form av AA. Det gick till på följande sätt.
Efter ett länkmöte hamnade vi på
restaurang Hisingehus, på den tiden en omtalad restaurang. Vi drack kaffe,
och åt macka vid ett bord där, Gudmar, Gösta, Sven och jag.
Vi fattade ett enhälligt beslut att bilda en AA-grupp. Jag hade per telefon
fått kontakt med Gustav och Axel i Stockholm och, om jag minns rätt,
även Ulf T. Vi hade fått några små handlingar på
posten. Jag hör och ser tillfället framför mig nu - precis som
det var för så många år sedan:
Gamle Sven satt som ordförande. Han tog till orda och förslog att
Lars skulle ta hand om gruppen och försöka skaffa lokal, informera
pressen, allmänheten, organisationen i sin helhet och även tala med
Stockholm.
Pengarna skulle Gudmar ta hand om. Sedan tog vi upp var sin tia och lade på bordet under ett askfat. Därefter dokumenterades händelsen med en ny omgång kaffe och Gudmar skrev i sin kalender. "40 kronor som start på en AA-grupp på Hisingen" Detta var starten av AA i Göteborg, begynnelsen av en grupp som ganska snart blev traditionsenlig. Vi fyra var nyktra i det läget, så vi trodde oss veta att vi gjorde rätt. Men jag har många gånger undrat om vi verkligen gjorde rätt. Speciellt våren 1964, då vi mötte mycket motstånd. Vi hade svårt med lokaler och vi hade svårt med förståelsen av vår verksamhet. Det skrevs mycket negativa saker om oss och vi fick lite stryk av olika rörelser i staden.
Vi gjorde många förfrågningar om vi gjorde rätt eller fel till Stockholm - ja, vi var även där och hälsade på - och vi fick oftast sanktion för vad vi gjorde. Några enkla papper från huvudstaden charmade mig. Jag presenterade ofta, och gör det fortfarande, sjunde och tolvte traditionerna. Självförsörjningsprincipen - att bl a slippa be stat och kommun om pengar. En grupp skall vara helt självförsörjande, alltså bör vi inte be om hjälp från myndigheterna, utan vi betalar för oss själva. Den tolvte traditionen lär oss att anonymiteten är verklig ödmjukhet i andlighet, som hjälper oss att komma över svåra frestelser.
Vi lärde oss snart att vi behövde inte marschera i Slottskogen med standar och flaggor på Nykterhetens dag. Vi kunde mötas, "inte hemlighetsfullt", men träffas och vara rädda om varandra. Vi hade och, har fortfarande, respekt för alla andra som gick på torgmöten och sjöng om nykterheten.
Nu hade vi i alla fall startat AA och skulle föra budskapet vidare, men det visade sig inte vara så lätt. Det löste sig emellertid med möten i olika hem, på kaféer, i bilar, i Slottskogen och t o m i båtar -nöjesbåtar. Jag vet en, vars hustru ädrade ett par av sina symöteskvällar hemma och gick till en väninna, för att vi skulle kunna mötas.
Vårt första julaftonsmöte i AA har jag väldigt klart för mig, det vyer 1963, hemma hos Gudmar. Jag kommer ihåg vilken stämning det var. Vi möttes av ljus och kaffe och av AA:s program - en känsla och en kärlek att få börja på något nytt. Vi önskade varandra en god jul och ett gott nyktert år, något som var väldigt viktigt för oss att få framfört då, vilket det hela tiden har varit. Det har gått många julaftnar sedan dess i AA:s gemenskap.
Vi hade inte så många skrifter om gemenskapen, men vi levde vidare på det vi hade, nämligen traditionerna. Vi hörde sedan av våra vänner i Stockholm att det var ett bra sätt att börja med traditionerna och bygga upp ett förtroende för rörelsen. Det var lite svårt att smälta begreppen Gud, andlighet osv.
Vi hade också skaffat AA: s Stora bok på norska. Den var ganska grundlig, för oss i varje fall, och vi vågade nästan inte visa den. Gudmar och jag smygläste den ibland på Jerkstrands kafé på Madängsgatan på Hisingen.
Tiden gick och någon kom på idén
att vi skulle kunna hyra en lokal på ett hotell. Det gjorde man i USA
och det skulle väl gå bra även för oss. Någon sa:
- Skulle det inte passa på Hotell Opalen.
Det kommer ju att låta bra att AA har möten där. Vi hade nämligen snackat om att vi skulle skriva till olika människor och tala om var vi fanns, men vi måste ju först ordna en lokal. En text var redan färdig att skickas till läkare, företagsledare, kommunen, sjukhus och många andra myndigheter. Och inte minst till privatmottagningar i staden och till riksdagsmän, kommunalmän etc. Jag hade fått i uppdrag hålla i lokaler och service, men att gå på Opalen och tala om vem jag var, var inte så lätt. Men jag fick göra det, Tänk er själva, att på den tiden,1964, stiga in på ett av Göteborgs nyaste och flottaste hotell och tala med hotelldirektören, barmästaren och hela köret för att komma fram till vad jag ville. Det var rätt så svårt det där.
Men hjälpen kom när den behövdes. 1949 hade jag seglat ihop med en kille på en av passagerarbåtarna mellan Göteborg och New York. Han var bartender och jag var "däckare", som det heter. När jag gick av vakten fixade han många drinkar, som blev ett par ordinära sängfösare. Så var stilen och vi skötte det där ganska snyggt. Nu fick jag nytta av denne grabb, som hade blivit tjänsteman på Opalen. Han hade ganska mycket att säga till om och kände till AA genom sina resor i Amerika. Han var inte alkoholist själv utan kunde ta sig "ett par" och sluta sedan.
Vi fick ett avtal med Opalen och det såg
mycket bra ut i början. Ni kan ju tänka er själva, hur det blev.
Vi talade om för de tidigare nämnda tjänstemännen att vi
fanns på Opalen och att vi kunde nås per telefon. I växeln
svarade de naturligtvis "Opalen"och de som ringde upp kunde säga:
- Hej, jag vill tala med en nykter alkoholist. De har möte hos er.
- Ett ögonblick, svarade telefonisten och så kopplade hon upp samtalet
till oss och sa: "Här kommer någon som vill tala med Anonyma
Alkoholister. Varsågod".
Den vägen gick det och det var ju inte så dumt. Vi drack kaffe och åt smörgås, som åts med silvergafflar och silverknivar på fint porslin. Hyran till lokalen var baserad på principen att ju mer vi kunde ta in och äta, ju mindre blev kostnaden för lokalen. Det är klart att det var ett konstigt sätt att betala hyra på, men vi löste det också, det var inga problem. Det finns ju fortfarande en del ställen i vår gemenskap som har konstiga hyresavtal.
Många stannade hos oss. Det kom resande från Stockholm och vi besöktes även av några amerikanare. Under pauserna brukade gentlemännen röra lite på sig. Toaletten låg en trappa ner och de passera de då entrén och baren. Några hade lätt att slänga fram en liten slant och få sig ett järn och kanske två, en på tillbakavägen också och så in på mötet igen.
Det blev lite rörigt. Det hände till
och med att portiern fick ringa upp och säga:
- Vill ni komma och hämta er polare. Han sitter här och sover. Ni
får väcka honom. Vilket vi också gjorde.
I vår korridor fanns en stor kongressmatsal där många fester ordnades. Man satte upp och arrangerade för middagar på stora vagnar i "vår korridor" och det hände ibland att man hällde upp suparna i förväg. Det kanske fanns 100 supar plus öl som stod uppdukade. När våra polare gick på toaletten, följde en och annan drink med. Men efter ett tag tyckte hotell folket det var konstigt. De hade hällt upp nittiofem glas, men bara nittio var kvar, plus fem tomma glas.
Detta blev katastrof. Många fruar, som var glada för att deras män gick på AA-möten, blev bekymrade, när männen kom hem med taxi och var bra på häcken. Sådant blev svårt för oss att arbeta med. Gentlemännen i sin tur ville gärna komma till oss, för de fick ju tisdagen för sig själva och dessutom några drinkar.
När vi slutade där och gjorde upp räkenskaperna
med hotellet och frågade hur mycket vi var skyldiga för våra
vänner, blev svaret:
- Det bjuder vi på. En och annan har ni tydligen lyckats med, för
några av våra gamla kunder sitter inte vid baren längre. De
kommer på tisdagar och går bara förbi.
Vi fungerade faktiskt, men det var oerhört
jobbigt och när vi tog beslutet att flytta var det för att det blivit
nästan lite för mycket av det goda. Vi sökte en ny lämplig
lokal och 1966 hamnade vi på Wieselgrensplatsen, där Fritidsnämnden
hade lokaler. Där fick vi mer ordning. Vi kopplade in AA:s första
telefon med nummer 516362. Det enda problemet var tiderna som skulle hållas
med öppning och stängning. Någon fick varje mötesdag ringa
Konsumbaren och beställa kaffe för att sen hämta och bära
upp till lokalen. Baren stängde sju och det blev lite trubbel ibland när
vi kom fem över sju för att hämta korgarna med kaffe, mackor
och bullar. Då kunde de ropa ibland från baren ut i köket:
- Är alkoholisternas kaffe färdigt?
Då tittade folk lite grand. Vi var länge i den lokalen. När telefonen ringde blev vi glada för det visade sig att det fanns intresse. Vi flyttade till en annan lokal i samma hus och flera människor sökte oss. Det kom också folk från andra gemenskaper till oss. Nu var vi faktiskt på gång på allvar. Folk som kom till oss då är nyktra än idag och de har varit till god hjälp - för sin egen nykterhet naturligtvis - men de har också bidragit mycket till AA:s verksamhet totalt sett i Göteborg med omnejd. Det är svårt att gå in på detaljer och nämna namn. Då kanske man glömmer någon. Men vi hade goda AA-möten. Det var i samband med lokalen på Hisingen som vi också döpte gruppen till Hisingsgruppen. Tyvärr försvann namnet sedermera. Just AA Hisingsgruppen gav mig och många andra mycket, men det har ju gått bra också under andra namn.
En advokat skulle hjälpa mig att tillrättalägga vissa problem som uppkommit på grund av mitt drickande. Det visade sig att han var starkt religiös och verksam i en missionsförsamling i en liten stad öster om Göteborg. Hans kontor låg på Västra Hamngatan 13. Medan vi satt på kontoret talade han om att han skulle flytta, då han höll på att avveckla verksamheten. Han hyrde fem lokaler i fastigheten på Västra Hamngatan 13. Så jag frågade om AA kunde få hyra en lokal där, vilket han inte hade någonting emot.
Efter någon månad fattade vi beslutet att försöka hyra där. Men det visade sig att fastighetsägaren inte bodde i staden utan hade en förvaltare, som också var vicevärd. Denne fann en passus i avtalet som stipulerade att fastighetsägaren först skulle godkänna den nya hyresgästen. Förvaltaren kunde inte riktigt acceptera att få in alkoholister i huset. Det blev förhandlingar. Till slut bestämdes att vi skulle ha en man som gick i god för oss och det blev Arne W, som länge hade varit angelägen om att vi skulle få en egen lokal.
Hyresavtalet skrevs 1976. När vi kommit ned
på gatan efter kontraktsskrivningen, sa jag till Arne:
- Har vi gjort rätt nu?
- Lasse, kan du inte bönen? Svarade Arne. Ha sinnesro att acceptera det
du inte kan förändra.
Jag har nyss skrivit på ett hyreskontrakt som gäller i tre år. Vi firade med en bit mat på Fiskekrogen tillsammans med några andra av våra vänner, Ni kan tänka er själva vad det betydde för oss, att efter den krångliga starten få en lokal i centrala Göteborg, i hörnet av Kungsgatan och Västra Hamngatan, mitt emot Ströms och Domkyrkan.
Där skulle alkoholisterna få vara, det var ju helt otroligt. Det kostade mycket pengar, men beslutet var enhälligt. Vi sade upp kontraktet med Fritidsnämnden och flyttade – ett lyft för hela gemenskapen i Göteborg.
Lägenheten hade två lokaler. Det ena blev möteslokal och den andra blev kombinerat kök och kontor. Vi började så vackert att inreda möteslokalen, men vid det allra första mötet satt vi på golvet och lutadc oss mot väggen. Vi hade inget annat att sitta på.
Det blev många möten på det nya stället. Vi hade ett problem och det var att porten stängdes vid bestämda klockslag, så vi drog upp en ringklocka till fjärde våningen. Nyckeln kastades ner i en påse till besökarna på gatan, och så fick de öppna själva. Ibland åkte vi ner i hissen och mötte. Det var väldigt krångligt.
Ibland blev det ännu värre, för när vi kastade ner nyckeln kom den på driven och blev hängande i sin påse någonstans. Den kända firman Stäcks hade en lokal med stora fönster och nyckelpåsarna hamnade bl a på deras markiser.
Vi fick hämta en stege för att få tag i nycklarna. Så småningom löste sig det hela när vi flyttade till nya lokaler inom fastigheten.
Det blev många multen och många besök. av olika människor och kategorier på Västra Hamngatan. Verksamheten ökade och som ett resultat tillkom glädjande nog ett flertal andra grupper i Göteborgsregionen.
En AA-vän hade problem med parkering, när han skulle gå på våra lunch- eller kvällsmöten. För att slippa parkeringsböter körde han upp bilen på trottoaren och satte upp en sopkvast mot dörren. På bilru-tan placerade han en lapp med texten: "Städar pA fjärde våningen". Metoden fungerade en tid, men till slut åkte han dit. Det gick inte att blåsa parkeringsvakterna längre. Då skiftade han till trädgårdsmästare och skrev det på lappen i stället. Det nya arrangemanget fungerade också en tid, men sen fick han betala böter igen.
Ibland inträffade speciellt trevliga och spännande saker. Vi fick bl a kontakt med en person på ett mäklerikontor i Sverige. Han var agent för Moremac Line, ett amerikanskt rederi.
Ombord på rederiets fartyg fanns listor över AA-möteslokaler i hela Europa, alltså även i Göteborg. AA var ingenting märkvärdigt i de båtarna och besättningen kunde ta kontakt genom mäklaren.
Vi fick vid några tillfällen sådana
telefonsamtal. En gång var vi två personer nere på en Moremac-båt
vid kaj 107 i Frihamnen. Vi åkte ner på lunchen och skulle bestämma
tid med yankarna. Vi letade och letade men hittade ingen. Innanför en dörr,
som stod öppen midskepps, fick jag syn på en person som låg
i sin koj och tittade i taket, Jag knackade på och sa vem jag var, varvid
han gjorde en gest att jag skulle stanna på utsidan. Min kamrat och jag
tittade på varandra och tyckte det var konstigt, men efter nnågra
minuter öppnades dörren och yankaren sa:
- Step right in here and welcome.
Han tyckte vi kom något olämpligt eftersom han hade en liten pratstund med den högre makten, på grund av en besvärlig natt.
Vi fick honom med på möte och jag vet att han sedermera skrev ett tackkort till våra vänner i Stockholm, där han uttryckte sin uppskattning över all tian fick gå på möte den kvällen. Det är sådana saker som man kommer ihåg.
En dag ringde en läkare och ville vi skulle
ordna ett möte för en speciell människa, Det var åt en
man som var engagerad inom shipping. Vi fick telefon till mannens sekreterare
och vi diskuterade om vi skulle åka och hälsa på honom. Vi
var lite ivriga, men talade med en person i Stockholm och han sa:
- Men, herregud, vill han komma till AA så får han väl göra
det. Vi kan ju inte göra något extra för honom. Ring till honom
och tacka för inbjudan och säg att han är välkommen på
ett möte.
Det tog emot lite grann. Vi tyckte väl att det var intressant att komma i beröring med den där personen, vi var ju fortfarande lite nya. Jag och en annan grabb ringde upp sekreteraren från AA-lokalen och talade om att vi tyvärr inte kunde göra något extra.
Av någon anledning ändrade vi beslutet och bestämde oss för att besöka mannen. Läkaren hade sagt att vi kunde bli hämtade av privatchauffören. Men kontoret låg strax, intill, så det behövdes inga limousiner.
Vi tog ledigt, steppade upp på kontoret och anmälde oss för sekreteraren, vilket var lite omständigt. Hon ville veta vilka vi var och det var inte lätt att säga att vi var alkoholister, utan vi sade att det var läkaren som hade skickat oss. Sekreteraren tryckte på knappen och anmälde oss. Vi gick in och hade ett kort samtal med och läkaren. Till hjälp hade vi några handlingar som vi ahde fått från USA. Mannen var väldigt medgörlig men "hade inga spritproblem direk", trots att det talades om att han drack så mycket. Vi tackade för oss och talade om var vi fanns. Det tog inte många dagar föränn läkaren ringde och berättade att mannen var glad över besöket. Han ville ha vår postadress för att kunna skicka en slant. Jag svarade att vi inte tog emot några pengar och försökte förklara hur det låg till med hatten.
Det blev faktiskt så att det kom pengar i ett kuvert. Det var privatchauffören som kom upp en kväll. Han gick in i porten samtidigt med några mötesdeltagare och knackade på dörren. Jag gick och öppnade och vi båda blev lika perplexa.
Denne man var en mycket god vän som jag hade
känt i många år. Till slut fick han fram orden:
- "Skeppredarn ber att ni skall lägga detta i hattten".
Det var inte mycket att göra utan vi tog
emot kuvertet och jag skickade med en hälsning. Vi var några stycken
som öppnade kuvertet innehållande 150 kronor. Vad skulle vi nu göra?
- OK, vi tar emot pengarna, men vi lägger dem i hatten först, sa någon.
Och det gjorde vi. Vi lade pengarna i hattten, så att de symboliskt kom till oss.
Gamle Sven och några stycken till var en
gång uppe i Stockholm. När vi satt och pratade med Inga-Britt, framgick
det tydligt att skrivmaskinen var mycket dålig. När man tryckte på
en bokstav, gick inte tangenten tillbaka, utan behövde hjälp med fingret.
Det blev inte sagt mer om de just då. På hemresan säger Sven:
- Vi måste hjälpa dem lite grand, så att de får en bättre
skrivmaskin. De lägger ju ner så mycket arbete.
Det fanns inte så mycket pengar i AA. Vid
nästa möte, när Sven var mötesledare, hade just hatten gått
runt. Vi hade också läst de två traditionerna om självförsörjning
och anonymitetsprincipen. Då sade Sven:
- Lasse, ta hatten och ställ den vid dörren, så får vi
lägga en slant till en ny skrivmaskin åt AA.
Vi hade lite småpengar över och lyckades ganska snart sända 150 kronor till en ny skrivmaskin.
När vi räknat pengarna i hatten upptäckte
vi ibland att summan inte skulle räcka till hyra eller telefon och då
fick vi säga:
- Vi får göra en insats, grabbar och tjejer, för vi har en räkning
och pengarna räcker inte till.
Så gick det till. Vi levde snålt, trots att en del medlemmar var väldigt generösa. Men å andra sidan var kostnaderna ganska stora.
Alla vi som arbetade tillsammans började prata om att försöka översätta Stora Boken. Det blev mycket meningsskiljaktigheter innan vi fick en Centralkommitté. CK bildades 1964 och jag tror att AA stabiliserades därefter.
Vi fick naturligtvis vara med även i Göteborg och det blev ju så småningom ett distrikt här, som kallades västra distriktet, där naturligtvis många viktiga beslut fattades. Man testade varandra och givetvis var det skilda meningar många gånger, men för det mesta blev vi sams.
Samma år fick vi brevpapper med brevhuvud påtryckt. Kanske naturligt för alla idag. Men det var då en höjdare, som vi gladde oss över.
Arbetet med Stora Boken drog ut på tiden
beroende på att folk i Stockholm var pessimistiska och inte tyckte att
tiden var mogen. En dag sa gamle Sven:
- Nu får det räcka, nu måste vi ha boken. Vill inte Stockholm
vara med får vi försöka göra det själva.
Det satte skruv på frågan och en kommitté bildades för Stora Boken. Beslutet var glädjande, även om det tog ganska lång tid med bl a översättningsarbetet, innan vi fick njuta av den svenska versionen. Inga-Britt medverkade till att GSO i USA ställde upp med ekonomisk hjälp. Jag själv fick vara med och utforma layouten på boken. Av den totala upplagan blev 100 exemplar numrerade och kostnaden satt till 100 kronor styck. Jag köpte ett exemplar, som hade nr 8. Boken trycktes i en upplaga på 3000 exemplar, vilket tog nästan tio år att distribuera.
Stora Boken kom ut 1973 och nu kände vi verkligen att vi var med i den stora gemenskapen. Vi trodde väl det skulle bli en förfärlig fart på det hela, men ack vad vi bet oss i tummen. Vi märkte inte något större resultat med detsamma. Det var snarare så att vi gick och väntade och vi som var nyktra vi läste den gång på gång. Inom parentes är det inte så länge sedan vi betalade tillbaka pengarna till USA. Eva H, Göteborg, hämtade reversen i arkivet i New York i samband med världsservice-mötet 1984.
1969 kom en inbjudan till världsservice-mötet 1972. Inga-Britt och KW reste som delegater och därefter kom en stående inbjudan till AA i Sverige. Vi var alltså registrerade i "det stora AA" och fick nu njuta av frukterna. Det var ju även ett visst ansvar med detta.
Det hände också något annat intressant, som vi gladde oss mycket åt. Vår grupp gjorde vårförsta insats vad gäller Amerika, vi sände 30 dollar till General Service Office i NewYork. Vi lär ha varit de första i Sverige som gjorde det.
Dessvärre blev något fel. Någon fick för sig att vi aldrig skickat några pengar. Jag hade själv gått till hanken med pengarna, eftersom kassören inte ville röja sin ano-nymitet. Jag gick dock inte till Handelsbanken, som var min bank, utan till en annan bank. Man fick köpa dollar på den tiden.
Man fick också uppge vart pengarna skulle skickas och då blev det Anonyma Alkoholister till Anonyma Alkoholister.
Pengarna kom givetvis fram, men många år senare diskuterade vi den påstådda försvunna summan, och jag blev lite förbaskad. Jag visste ju att jag skickat pengarna och jag visste att det fanns ett kvitto någonstans. Men det fanns medlemmar som tyckte att det bara var inbillning.
Emellertid så kom en av våra vänner till USA och där plockade man fram underlag till att betalningen blivit gjord.Då kändes allt genast bättre.
En kraftig division av finländare kom hit under kriget och de etablerade sig bl a med arbete i verkstäder. Ett flertal av dem tydde sig till AA i Sverige.
De finländska AA-medlemmarna hade bl a möten i en gammal barberarstuga i närheten av Slottsskogen, på Sveagatan/ Sprängkullsgatan. Man eldade i en kamin som stod på golvet och skakade. Efterhand bildades flera grupper, bl a på Majnabbe, där ett ungkarlshotell uppfördes. I bottenplanet hade finska AA sina möten på dagarna.
En av mina vänner från länkrörelsen
jobbade som jag på stranden och vi hade våra möten där.
Vissa dagar i veckan hade det utlovats att lunchmötena skulle vara svensktalande,
men det blev dåligt med det. Ibland fick vi ryta till:
- Nu får ni prata svenska.
Men det blev finska ändå vid ett flertal tillfällen.
En tanke som stannat kvar i mig är begreppet "kvinnliga alkoholister". Vid ett informationsmöte med folk från vården, olika sjukhus och institutioner, fastnade man under frågestunden för ordet "kvinnliga alkoholister".
Det ställdes en hel del frågor, men frågeställaren var inte nöjd med svaret, vilket kändes i atmosfären. En av AA-medlemmarna märkte detta, för hon vinkade och begärde ordet och markerade mycket tydligt att det finns inga kvinnliga alkoholister, bara alkoholister. Vad som gäller är att få budskapet framfört. Någon specialbehandling för kvinnor har vi inte, vilket också bevisar att vi har en verklig demokrati.
Programmet är lika för alla, oavsett kön. Det här inträffade i mitten på 70-talet, och det har inte skett någon förändring i detta sedan dess.
När jag tittar tillbaka är jag glad över att jag träffade Axel från Stockholm. Axel berättade för mig, med återblickar mot mitten av 1950-talet, att AA hade en svag början, men ändå en start.
Tänk så väl att Axel, Gustav och några till inte rusade åstad, utan att AA fick utvecklas lugnt och stilla. Det gick naturligtvis lite snett ibland, men det är helt klart att dessa vänner påverkade resultatet från början, genom att de höll sig till traditionerna.
Traditionerna är för mig en käpphäst och jag är glad varje gång jag får tillfälle att nämna det. Det var de som charmade mig.
När jag nu tittar på mina pärmar med alla handlingar som har samlats under åren, ser jag att vi har gjort väldiga framsteg. Det rusar iväg ibland tycker jag, men det är väl bara jag som tycker så.
När man läser om allt kommittéarbete, detta jobb som läggs ner av våra vänner,så är det mycket intressant i många avseenden.
Jag utgår ifrån att det hela tiden bottnar i att hjälpa den som fortfarande lider. Det finns ju många sorters möten; nordiska möten, internationella möten, gruppmöten, kretsmöten, regionsmöten, rådsmöten, bul-letinmöten osv, osv.
Det är klart att detta hör till i dagens AA-gemenskap och det ligger i tiden idag att följa upp saker och vara med i det som händer.
Ibland tycker jag ändå att det går lite för fort. Men jag har själv fått lära mig att vara noggrann när det gäller att föra budskapet vidare:
att vara försiktiga med varandra
att vara snälla mot varandra
att mötas i god anda
att gruppsamvetet får vara med och bestämma
Det är ju i grupperna allting börjar. Vi måste också ha respekt för de vänner som vi har valt för att leda denna gemenskap genom att vara betrodda tjänare.
Jag har här framfört min egen uppfattning och hoppas att detta inte på något sätt skall ställa till oreda.
Jag har alltid försökt hålla mig så nära programmet som möjligt och än en gång gäller det riktlinjerna, principerna, programmet 12+12, där det viktigaste för mig hela tiden har varit sjunde och tolfte traditionerna.
Hela programmet är viktigt, men dessa bitar är de avgörande för mig.
Det finns för mig bara ett AA och det är Anonyma Alkoholister. Syftet är bara ett för mig, och det är att hjälpa någon att hitta nykterhet. Jag får vara en bland alla andra medlemmar i vår gemenskap.
Jag känner mig trygg i gemenskapen, fast det ibland känns som om kroppen inte alltid vill vara med.
Det är dock en förmån för varje dag som går, att jag får leva och "tänka AA", och på så vis kanske komma lite mer rätt i fortsättningen. Tack, kära vänner och tack ni som startade AA, ni som var vakna för detta uppe i Stockholm. Lycka till och låt AA-budskapet gå fram. Det är många som behöver det.
I vår litteratur hittade jag följande meningar:
Min erfarenhet av AA lärde mig i varierande grad innebörden av tolerans, tålamod och kärlek till min nästa, ödmjukhet
Jag börjar förstå att vi har en gemenskap. Min uppfattning av vår gemenskap är att den är en grupp, eller ett samhälle, bestående av mänskliga varelser som bryr sig om varandra. För mig är detta liktydigt med AA
Det finns bara ett AA, kära vänner
Låt oss vara rädda om det!
