web hosting short URLs photo sharing

Om Anonymiteten

Tjenare! Här kommer ett litet nytillskott till samlingarna! Texten är ett inledningstal som hölls på en av de senaste servicekonferanserna för AA i Sverige. (Den som vet något närmare kan väl emaila mig) Jag tycker texten är mycket läsvärd. (Annars skulle jag väl inte tagit med den?) För min egen del måste jag säga att det tagit en del tid att anama anonymitetsprincipen i mitt tillfrisknande. Jag tillhör den kategorin som i början av nykterheten stod på hustaken med en megafon och ville ropa ut budskapet till hela världen. För övrigt tyckte jag nog också att programmet kunde och borde anammas på många andra svårigheter. Med tiden har jag förstått att ovanstående beteende var ett sätt för mig i processen att kunna erkänna att jag var alkoholist. Till saken hör nog även att jag ville höra hur duktig jag varit och hur duktig jag var som höll mig nykter. Med tiden så har jag insett att anonymiteten även handlar om att ge upp personliga ambitioner och andra mörkare instinkter för gemenskapens bästa.

Ladda ned denna sida. Läs den offline! Alla filer är zippade för att ta mindre plats.

Välj format nedan:
TEXT, PDF eller Word95.DOK.
Högerklicka, spara fil (mål) som, klart!
Se infosidan för tips!

Anonymiteten

Tradition 11

Tradition 12

Jag var nynykter. Hade fått glädjen och hoppet, men var fortfarande skygg, sårbar och misstänksam. Jag var oerhört angelägen om min anonymitet. Ingen skulle få ana mitt efternamn, min arbetsplats eller bostad. Då, på mitt första stormöte, mötte jag en äldre medlem som presenterade sig med både för och efternamn. Jag studsade till. Jag tyckte att han trampat på något heligt.

Senare frågade jag honom hur han kunde bete sig på det sättet. Hans svar var enkelt: "Som enskild anonym alkoholist är jag inte anonym inåt i gemenskapen, bara utåt mot omvärlden. Ingenstans i traditionerna eller i någan annan text om anonymiteten har jag funnit någonting om att vi bör bedriva hemlighetsmakeri gentimot varandra".

Det har nu gått många år sedan denna historia. Den gamle mannen har gått bort. Hans finns inte längre ibland oss men hans ord lämnar mig aldrig. Och det som för mig framstod som ett traditionsbrott, ja en hädelse, framtonar alltmer som förnuftigt.

I det här anförandet vill jag ta upp några aspekter på anonymiteten. Naturligtvis talar jag bara för mig själv. Jag kommer inte att lägga fram några förslag på förändringar i vår procedur. Men jag hoppas kunna väck några tankar som får oss att verkligen reflektera över hur vi på gott och ont handskas med anonymitetsbegreppet.

En vison
Det är lätt att hitta till AA-lokalen. En lysande skylt över entrén visar vägen. Lokalen är oftast bemannad. När så inte är fallet är det till god nytta att det utanför dörren finns ett anslag med telefonnummer och mötestider så att den besökande alltid får information och slipper känna sig utlämnad inför en stängd dörr.Adressen till AA-grupperna är väl annonserad såväl i pressen som genom anslag på institutioner, mottagningar, polisstationer etc.

Därinne pågår verksamhet i form av vanliga möten, telefonkontakter med hjälpsökande och andra enskilda samtal, mottagning av nykomlingar etc. Allt sker i en anda av förtroende och öppenhet. Det hör till rutinerna att man utväxlar privata telefonnummer och namn. Kontaktlistor med telefonnummer till medlemmar med särskilda uppgifter finns tillgängliga.

Alla enskilda i gemenskapen vet att utåt är deras anonymitet skyddad. I gruppen talas det ofta om detta. Därför känner vi oss trygga här. Vi är också på det klara med att vi inte exponerar oss i massmedia och att som ett särskilt skydd finns traditionen om självförsörjning, att vi inte har medlemsförteckning och medlemsavgift.

För många grupper är detta ingen vision, utan verklighet. För många andra grupper och enskilda medlemmar är visionen delvis skrämmande, så var det för mig en gång. När jag gick till AA i början tog jag några lovar runt kvarteret först för att vara säker på att ingen såg att jag slank i i porten.

Därinne odlade jag min misstänksamhet - ett typiskt drag i min sjukdom - genom att hålla distans till andra. "Kom inte för nära", så var min attityd. Denna attityd fanns också hos andra i gruppen, men där fanns också de som bjöd på sin identitet, erbjöd sin hjälp och sitt stöd.

Varför var jag rädd? Naturligtvis därför att jag inte ville att det skulle bli allmänt känt att jag är en alkoholist. Det föll mig aldrig in att den som i så fall skulle röja mig skulle röja sig själv samtidigt. Det föll mig heller aldrig in att den som utanför AA fick kännedom om att jag går på AA-möten skulle bli glad för att jag var nykter och ville fortsätta med det. Nej, jag var bara rädd och det berodde på mitt vacklande och obefintliga självförtroende.

Så kommer det att förbli: De som söker sig till oss gör det först efter många svåra upplevelser och därför kommer de ofta med en sargad självkänsla. Frågan är om vi stöder varandra bättre med intern öppenhet eller intern slutenhet. Jag föreställer mig att det för många vore välgörande att efter många års smusslande mötas av: "Här har du min hand. Jag heter Anders Andersson och bor på Allmäna Avevyn 12. Här är mitt telefonnummer. Ring mig när du vill. Det här kommer att ordna sig. Det finns en lösning. Var inte rädd."

Att komma till AA är en stor, omvälvande upplevelse - det vet jag sannerligen av egen erfarenhet. Det var fantastiskt. Och som AA då var skulle det förbli. Gud nåde den som försökte ändra på något, om någon försökte tafsa på mitt AA! Heta debatter stod om vad som var "traditionsenligt" eller inte, de praktiska mötena var ofta stormiga. Alla försökte värna om sitt AA, så som det var när de kom in i gemenskapen, ty det var rätt och allenast detta. Förändringar sågs ofta som traditionsbrott.

Påfund som årsmärken och uppvaktningar stämplades som icke AA-mässiga. Själv såg jag med visst hån på yttre attribut. Idag finns det många AA-grupper som praktiserar detta och har stor glädje av detta. Det sköna ryms i många former.

De som nu kommer in i gemenskapen möter ett annat AA än det jag mötte. Och de kommer att värna om sina första intryck på samma sätt som jag. Därför finns det hopp om att en större intern öppenhet kommer att upplevas som livsnödvändigt och försvaras av dem som möter den attityden. Deras AA blir dem lika kärt som mitt var för mig. Inte minst när de får klart för sig att vi inte röjer någons identitet, att de kan känna sig fullständigt trygga inom våra väggar där vi alla har samma grundproblem.

Men det finns en djupare dimension av anonymitet. Det är när jag går in i min inte värld och konfronteras med sanningen om min egen alkoholism, kapitulerar och öppnar mitt sinne för att det finns en lösning och tar den till mig. I det jobbet menar jag att jag är anonym, det avgörandet kan bara jag själv, liten och namnlös, göra. Här ser jag en av grunderna för påståendet att anonymiteten är en andliga grundval.

Nåväl vad säger traditionerna? Bara att vi skall iaktaga anonymitet gentemot film, radio. TV och tidningar. Att försöak bibehålla sin nykterhet genom att exponera sig i massmedia är lika bräckligt som ett nyårslöfte. Därför finns den här traditionen som skydd både för den enskilde och för gemenskapen. Vi vet också, genom Bill´s egen berättelse, att han var benägen att bryta sin anonymitet, att andra tycke att Bob hamnade i skymundan och att det i USA var så. (liksom det är i Sverige idag och kommer att förbli så överallt där människor törstar efter uppskattning och framgång) Här måste vi ge upp sådana ambitioner, och denna uppoffring är en del av den andliga grundvalen; att sätta princip före person, att ge av oss själva utan att kräva något i gengäld.

Så här skrev Bill: "Stärkta av ursäkten att vi gör stora ting i AA, genom att bryta anonymiteten, kan vi återgå till våra gamla och förödande jakt efter personlig makt och prestige, offentligt erkännande och pengar - samma obevekliga drift, som när den gäckades för fick oss att dricka..."

Och Bill fortsätter: "Naturligtvis behöver ingen i AA vara anonym gentimot familj, vänner eller grannar. Att berätta om sig själv där är vanligen rätt och riktigt. Det finns inte heller någon speciell fara när vi talar i en grupp eller på öppna AA-möten förutsatt att eventuellt närvarande press endast använder våra förnamn".

Som synes ger Bill och traditionerna stort utrymme för personliga val när det gäller graden av anonymitet. Det viktigaste är att AA-namnet inte missbrukas av andra intressen och att gemenskapens syfte därmed inte blir komprometterat.

Mycket kan ytterliggare sägas om förhållandet anonymitet, ödmjukhet, rädsla, prestige, kapitulation, traditionstolkningar etc. Det sora hos AA är ändå att vi själva får avgöra - att vi har rätt att göra misstag. Och jag menar verkligen att detta är mycket stort. Utan den förutsättningen tror jag inte att AA skulle ha överlevt. Därför vill jag ännu en gång framhålla att vad jag nu sagt bara är personliga funderingar och inga förslag till riktlinjer eller så. Det är min absoluta uppfattning att med flera tvingande regler eller hårda, fundamentalistiska traditionstolkningar fjärmar vi oss från AA:s grundidé: Att vara en förutsättningslös mötesplats för oss som har problem med alkoholen och vill finna en lösning. Det är frånvaron av regler och pekpinnar som gör gemenskapen stark. En AA-grupp uppstår när minst två personer träffas i det enda syftet att uppnå nykterhet. Punkt. Men jag vill be oss alla i gemenskapen att tänka på vad en större öppenhet mellan oss skulle innebära. Kanske kan vi därigenom göra mera gott både för oss själva och våra medvandrare i gemenskapen. Men jag kan aldrig kräva en sådan öppenehet av andra, bara börja praktisera den själv.

Och till sist vill jag starkt uppmana oss alla att hålla på vår medvandrares rätt att vara anonym. Förutsättningen för en förtroendefull gemsnakp är naturligtvis att förtroendet inte sviks.

Måtte Anonyma Alkoholister (med stora bokstäver) bli allmänt känt och måtte vi anonyma alkoholister (med små bokstäver) vara öppna mot varandra men utåt rädda om varandras anonymitet.